Bakom stängda dörrar är en hemsk historia om hur sårbara barn är och vad de kan tvingas utstå - och det är en sann historia. Kristina Hansen skriver tillsammans med Bengt-Åke Cras och Agneta Cras om sitt liv och hur hon blev sexuellt utnyttjad av sin egen far, tvingad att bli hans ovigda flickhustru och föda hans två barn.
Boken handlar om Kristinas hemska minnen av sin uppväxt vilket också varvas med utdrag från myndigheters dokumentation kring hennes fall och hur hon mår idag. Det är ett intressant upplägg, då vi får ta del av själva händelserna samtidigt som vi får ta del av hur Kristina ser på dem som vuxen. Det är också väldigt intressant att få läsa utdrag från myndigheternas dokumentation kring Kristinas situation, då det dels visar hur man resonerade kring fallet och samtidigt visar på en del problem i myndigheternas arbete men kanske främst i lagstiftningen.
Kristinas öde är gripande och fruktansvärt hemskt. Det är svårt att förstå och acceptera att detta är allt för många barns vardag just nu. Det är svårt att greppa att verkligheten kan vara såhär grym och fasansfull. Men det är ändå viktigt att komma ihåg att många barn går igenom detta just nu, utan att någon försöker förhindra det.
I boken framförs det en hel del kritik till myndigheterna, speciellt då till socialtjänsten. Jag tycker att det är viktigt att kritisera och granska myndigheter eftersom att det öppnar upp för ett uppmärksammande av problem som då kan försöka åtgärdas. Men jag kan dock tycka att kritiken till myndigheterna ibland är lite väl skarp i denna bok.
Man får ett tydligt budskap av att myndigheterna inte gör någonting alls, de är helt värdelösa och gör inte någon form av insats för att hjälpa Kristina. Och givetvis är detta ett fall där myndigheter borde ha reagerat och agerat annorlunda. Men samtidigt kan jag tycka att bilden av att myndigheterna inte gjorde något alls, är lite felaktig. Det framkommer i boken att olika myndigheter sätter in flera olika insatser, att man utreder fallet hela tiden men att man i brist av bevis har svårt att agera. Så myndigheterna tycks ha agerat och ihärdigt fortsatt utreda trots att Kristina och hennes familj ständigt säger att allting är bra.
Givetvis är det inte konstigt att Kristina säger att allting är bra, det är snarare vad man borde vänta sig i hennes situation. Men att säga att myndigheterna inte gjorde ett dugg, tycker jag är lite väl hårt. Däremot bör kritik riktas till hur fallet behandlades och att man inte införde starkare insatser tidigare, vilket dock blir svårt när alla nekar till att problemet finns och inga bevis existerar.
Detta är emellertid på många sätt en bra bok. Jag tyckte särskilt om att det i slutet bland annat finns en lista över de lagar man talar om i boken, exempelvis socialtjänstlagen och lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga. Det är väldigt bra att denna lista finns infogad med tanke på att boken kritiserar svensk lagstiftning en del.
Vidare har man en konktaktlista för människor som behöver hjälp eller vill rådfråga någon. Särskilt tycker jag om en del som är precis efter själva boken slutar, där det finns ett antal frågor som besvaras. Frågorna är bland annat;
Varför berättar inte barn? Hur vanliga är sexuella övergrepp? och
Varför gör mamma ingenting?
Dessa frågor har emellertid en olycklig tendens att fokusera alldeles för mycket på flickor, då offren för sexuella övergrepp boken igenom beskrivs som flickor. Det finns inget utrymme för att övergrepp mot barn också kan innebära övergrepp mot pojkar. Oftast hänvisar man till
barn som råkat illa ut men nämns kön så är det alltid en flicka.
Man tar exempelvis upp frågan
Kan man leva med en partner efteråt? och beskriver där hur man måste ta hänsyn till
hennes känslor och
hennes upplevelser. Man pratar om statistik över hur många
flickor som utsatts för sexuella övergrepp och exemplifierar barns oskuld genom att skriva
"En tonåring ska inte skuldbeläggas för att hon bär "utmanande" kläder". Av vad jag registrerade så nämns det endast en gång att
"flickan eller pojken är lättad, men känner sig samtidigt som en förrädare".
Detta är nog emellertid en ganska vanlig uppfattning. Flickor och kvinnor blir utsatta för sexuella övergrepp - inte pojkar och män. En grov missuppfattning som kan göra enormt stor skada. Även om författarna förmodligen inte menar detta så ger de en bild av
flickan som offer och för inte tydligt fram att även pojkar kan bli utsatta för sexuella övergrepp, vilket jag tycker är synd.
En annan sak som jag också tycker är synd och som jag även tror kan orsaka skada, är att man i boken framställer myndigheter som värdelösa. Och visst ska kritik riktas mot myndigheter, men läser man denna bok och vet att man själv eller någon annan behöver hjälp kan man ju avskräckas ifrån att ta den hjälpen från myndigheterna, eftersom att det i boken är tydligt att de ändå inte gör någon nytta. Man skriver exempelvis:
"Barn berättar aldrig för att komma in i en svår situation utan för att komma ur den. En del barn har berättat
, men samhällets ingripande blev så misslyckat att de tvingades återvända till övergreppsmiljön för ytterligare flera eller många års terror."Detta framför ju en bild av att det inte finns någon hjälp att få och ignorerar det faktum att det faktiskt finns personer som fått den hjälp som de har behövt. Det är viktigt att söka hjälp!
Trots all kritik jag nu riktat till boken så tycker jag att det är en riktigt bra bok som tar upp ett svårt ämne på ett bra och gripande sätt. Boken är även bra skriven, vilket annars ofta kan vara ett problem när det kommer till sanna historier.
Jag är visserligen kritisk till det jag nämnt i recensionen men detta är mer utav diskussionskaraktär och inverkar inte på huruvida boken är läsvärd eller inte. Den är läsvärd och mycket bra - man har bara framställt vissa saker på vad jag tycker är ett missvisande sätt.
