Frankenstein, av Mary Shelley

Handlingen i Frankenstein är väl de flesta bekanta med - den vetenskapshungriga Victor Frankenstein får idén att det måste gå att skapa evigt liv och skapar därför själv en människa med hjälp av vetenskapen. Frankensteins skapelse visar sig dock bli ett monster, ett monster som Frankenstein känner vämjelse inför och önskar att han aldrig skapat. Monstret vill emellertid få Frankenstein att ta ansvar för sin skapelse...

Jag har aldrig läst Frankenstein tidigare trots att jag länge velat. Jag hade höga förhoppningar och jag blev inte besviken. Frankenstein är ett mästerverk som väcker många intressanta frågor. Givetvis är det en hel del kritik riktad mot människans kunskapstörst och ett av budskapen blir således att människan inte borde leka Gud och tro att hon kan överta naturens krafter. Detta är givetvis old news, som alla redan vet. Boken är en klassiker som recenserats hur många gånger som helst...

Jag gillade Shelleys berättarstil som delvis utgörs av brev mellan olika karaktärer i boken. Det är ett intressant sätt att visa hur andra människor upplever händelserna trots att vi utgår ifrån Frankenstein.

Något annat som jag verkligen gillar med boken är hur Shelley både får mig att sympatisera med Frankenstein och hans skapelse. Båda två handlar visserligen fel på många sätt men jag tycker ändå synd om dem och jag funderade mycket kring de förutsättningar Frankenstein och hans monster får, som leder dem till att välja de vägar som de väljer. En fascinerande fråga om skuld blir här aktuell. Vem bär skulden för det som sker - Frankenstein, hans skapelse eller kanske yttre omständigheter?

En mycket bra bok som av goda skäl blivit en klassiker som recenserats, filmatiserats och diskuterats hur många gånger som helst - och ändå fascinerar den fortfarande!