"Pelle viste inte vad han gjorde när han sa det där om jultomten. Tjorvens barnatro fick sig en knäck så att det brakade. Var det möjligt att ingen tomte fanns? Allt eftersom julafton närmade sig blev hon mer och mer orolig för att Pelle kanske kunde ha rätt, och när hon satt vid sin frukostgröt på julaftons morgon, var hon så långt kommer i vantro och förtvivlan att hon mer eller mindre hade avskaffat alla tomtar. Det var inte alls roligt, vad skulle det här bli för en sorts julafton? Ingen tomte... och dessutom gröt till frukost! Hon sköt med avsmak ifrån sig tallriken.
"Ät nu, lilla humla", sa hennes mor vänligt. Hon förstod inte, varför Tjorven var så mörk i ögonen. Just sådan här gröt var det bästa tomten visste, försäkrade hon.
"Då kan han få min", sa Tjorven dovt. Hon var rasande nu på den där tomten som dels inte fanns och dels ville att man skulle äta gröt och vifta på öronene, och hon sa harmset:
"Äta mat och tro på tomten, det är visst det enda en unge ska göra."
Nisse förstod att något var på tok. Han försod för det mesta när något var på tok med Tjorven och kunde räkna ut varför. Och när Tjorven spände ögonen i honom och frågade rent ut "Finns det tomtar eller finns det inte", så visste han att all glans skulle vara borta från hennes julafton, om han lika rent ut svarade: "Nej, det finns det inte!" Därför visade han henne den gamla träskålen som hans egen farmor hade haft och som hon varje julkväll hade fyllt med gröt och satt ut vid stugknyten åt tomten.
"Tänk, om vi skulle pröva vi också", sa Nisse. "Ska vi lägga din gröt här i skålen och sätta ut den åt tomten?"
Tjorven lyste upp som om man hade tänt ett julljus i henne. Visst fanns det tomtar om pappas farmor hade trott det! Och vad det var roligt att de fanns och kom smygande utanför stugknuten på julkvällen! Det var bra att de tyckte om gröt också, så att man slapp äta den själv. Allting var bra nu och det här skulle hon berätta för Pelle."
Vi på Saltkråkan, av Astrid Lindgren (s. 135).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar