Katarina Taikons självbiografiska serie om Katitzi

Katitzi - Uppbrott

Det är väldigt många tankar som flyger runt efter att ha läst Katarina Taikons självbiografiska serie om den romska flickan Katitzi. Jag är fortfarande chockad över alla de hemskheter som Katarina Taikon var tvungen att uppleva och det känns fruktansvärt att man genom mer än halva serien inte haft vetskap om hur hennes helvete sett ut. För mig blev det som att få veta att en vän har dolt sitt allra värsta lidande i flera år och att jag inte märkt något.

Jag läste Katitzi-böckerna när jag var liten och gillade dem verkligen. Jag kom väl halvvägs. Jag förstod dem inte fullt ut då. Jag greppade inte den förföljelse som romerna utsattes av i det svenska samhället. När jag nu läser om dessa böcker slår det mig att detta inte är länge sedan! Det räcker att sträcka sig ca 50-60år bakåt i tiden.

 

Redan tidigt i serien märker man emellertid att Katarina Taikon låter mycket stå mellan raderna. Som liten förstod jag det förmodligen inte men nu förstår man tidigt att Katitzi blir grovt misshandlad av sin styvmor och ibland även av sin far. Fattigdomen är enorm och jag har så svårt att förstå hur man kan behandla andra människor på det sättet som romerna blir behandlade på. Lidandet är så stort och Katarina Taikon förklarar bara en liten del av detta.
I mitten av serien, vid boken Katitzi - Z1234, får vi en större inblick i andra världskriget och främst koncentrationslägren. Även om jag här reagerade väldigt starkt på de detaljrika beskrivningarna, med tanke på målgruppen, så är det vid omläsningen här som jag verkligen fastnar i serien. Det är nummer nio i ordningen och med denna tycker jag att vi lämnar barnbok-stadiet.

De fem sista böckerna i serien är definitivt inga barnböcker! Här möts vi av ännu grövre misshandel än tidigare, enorma orättvisor, upprepade våldtäkter och stark psykisk ångest. Jag blir bokstavligt talat illamående. Det är svårt att ta in att den lilla Katitzi som man lärde känna i början av serien genomgick så mycket. När jag trodde att hon som litet barn lekte med sina syskon så blev hon egentligen brutalt våldtagen. Det är svårt att förstå att det kan finnas sådan ondska.

Katarina Taikon med författarkollegan Ivar Lo Johansson (1978) /SR Minnen

Böckerna om Katitzi har verkligen lämnat mig djupt berörd och jag har tänkt på dem mycket. Jag läste nyligen en bok om romers ursprung, liv och situation i dagens samhälle och mitt hjärta brast ytterligare något. Det är hemskt att ett folk mött så mycket illvilja och ondska.
I dagens tidning läste jag om behandlingen av dagens romer i Frankrike och jag vill nästan gråta för att eländet aldrig tar slut. Samtidigt gör det mig övertygad om att Katarina Taikons böcker är av allra högsta vikt även idag. De borde läsas av fler människor och bokens ämnen borde verkligen diskuteras mer i samhället, för det här är frågor som jag tycker att vi ofta glömmer bort.

Katarina Taikon har skrivit ett väldigt öppet verk om sin uppväxt och det är viktigt att vi inte glömmer henne, utan bevarar hennes erfarenheter och begrundar vad som borde förändras. För det här är viktiga böcker som inte borde falla i glömska och damma igen i något gammalt bibliotek. De borde åter säljas i bokhandlarna och nå en ny generation.

Vi får inte glömma Katitzi.