Det var länge sedan jag läste Ronja Rövardotter. Det var en av mina stora favoriter när jag var liten och det är det fortfarande. Ronja är uppenbart en syster till Pippi – starka och smidiga som de är båda två. Också i Ronja ser vi Astrid Lindgrens budskap av att ”Flickor kan!”, men kanske är det egentligen främst att ”Barn kan!” som förmedlas i alla Astrids böcker. Och så även här, då det ju är Ronja och Birk som är de rättrådiga och som kämpar för fred och kärlek, medan de vuxna (läs männen) härjar och slåss.
Ronja Rövardotter handlar ju, som de allra flesta vet, om Ronja som lever i Mattisborgen i Mattisskogen med sina föräldrar Mattis och Lovis och deras rövare. Ronja växer och gror i skogen och lär sig att möta sina rädslor. En dag möter hon Birk som är son till ärkefienden Borka som har nässlat sig in i Mattisborgen. Ronja och Birk blir vänner trots fädernas fiendeskap. Vänskapen dem emellan blir dock inte alltid lätt…
Som liten tyckte jag att denna berättelse främst handlade om Ronja och Birk, men nu i efterhand tycker jag nog att detta främst är en far- och dotterhistoria. För det är ju främst relationen mellan Ronja och Mattis som utvecklas och förändras, för att i mitten få ett tvärt avslut då alla de starka broar de byggt mellan sig plötsligt brinner ner när Ronja hoppar över helvetetsgapet för att rädda Birk. Resten av boken beskriver sedan hur Ronja och Mattis hittar tillbaka till varandra, trots alla deras olikheter och värderingar.
Det är en vacker historia, den mellan Ronja och Mattis, som visar att det inte alltid är lätt att älska sina föräldrar och fortfarande kunna beundra dem när man växer upp och blir äldre. Astrid skildrar detta med god förståelse för både Ronja och Mattis, men även för alla de som omger dem och betraktar deras komplicerade förhållande.
Förutom föräldra- och barnrelationen så får vi också ta del av den underbara naturen och kampen mot våld. Astrid var ju själv en hängiven motståndare mot våldet och det syns i denna bok. Såsom Ronja lider när Mattis och Borka slåss mot varandra med alla sina rövare, så får vi en tydlig känsla av våldets meningslöshet. När sedan fred åter är att finna i Mattisborgen så finns en känsla av lycka och frid.
Ronja Rövardotter är och förblir en av mina absoluta favoriter bland Astrid Lindgrens verk, och detta både med ett barns synvinkel såväl som en vuxens. Hur många gånger drömde jag inte att jag fick vara som Ronja och hoppa runt bland skogens alla hemligheter utan att vara rädd? Och nog är det både intressant och roligt att möta henne återigen bland grådvärgar, vildvittror och rumpnissar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar