Jag växte upp med Harry Potter och det känns väldigt vemodigt att det nu är slut på historien. Sista boken är släppt sedan länge och jag såg för någon månad sedan den allra sista filmen. Nu är det slut och det är inte utan att det känns lite tomt.
Nu kommer det inga mer böcker, inga fler filmer och ingen mer förväntan inför nästa del i historien. Trots att ju sista boken varit utläst ett bra tag så har det ju ändå funnits en viss spänning inför hur den skulle te sig på vita duken. Men nu är också det gjort. Så nu är det inget mer. Ingen mer Harry och inga mer trollkarlskrig på Hogwarts.
När man tänker efter är det aningen svindlande att så många människor har följt Harry under en sådan lång tid! Just den anmärkningsvärt långa tidsperioden tycker jag mig inse när jag läser de första böckerna i serien, där jag förut aldrig uppmärksammat barnsligheten, vilket främst framkommer i Harrys resonerande, medan jag nu stör mig en hel del på hans tankegångar.
Det blir således väldigt tydligt för mig hur väl Rowling fångat en elvaårings sinne, liksom en fjortonårings tankar och till sist en sjuttonårings karaktär. Detta är något jag inte märkt förrän jag för några år sedan läste igenom alla böckerna igen, och det gick upp för mig att Rowling faktiskt är ännu bättre än vad jag förstod förut. Hon har verkligen fångat ett barns uppväxt och hur man stegvis får fler erfarenheter och kunskaper.
Och det är väl dessa resor tillbaka till början som jag får göra nu, för nu är det slut med Harry Potter. En liten del av min uppväxt och en av anledningarna till mitt bokintresse, har slocknat och brunnit ut. Det känns tomt. Men liksom Dumbledores Fenix fågel så kommer väl historien att resa sig upp många gånger igen, så helt slut är det nog inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar