Varning för spoilers!Katitzi har fått en plats på ett flickhem och får nu för första gången sedan hon var mycket liten, bo i ett hus och sova i en varm säng. Men hennes framtid är oviss och hon vet inte hur hon ska försörja sig eller vad hon vill göra med sitt liv. Samtidigt lurar faran bakom hörnet eftersom att hon enligt romersk lag fortfarande är gift med Lazi...
-------------------------------------------------------------------
När Katitzi nu äntligen fått någon slags trygghet i sitt liv kommer mardrömmarna uppenbarligen ifatt henne och hon mår under denna bok väldigt dåligt. Trots att hon nu träffar många människor som är snälla mot henne, så är hon ständigt misstänksam och rädd för omgivningen.
I tidigare böcker har det blivit tydligt att Katarina Taikon inte från början av bokserien, gav en rättvis bild av den misshandel hon utsattes för. Ungefär i mitten av serien får vi svart på vitt klart för oss att Katitzi blir grovt misshandlad av sin styvmor och att detta pågått även i de tidigare böckerna trots att vi då inte fått veta det.
I den här boken får vi en helt annan inblick i Katitzis liv, än vad vi haft tidigare. Nu står det klart att Katarina Taikon inte alls berättat historien så som den var, utan att hon förskönat den en hel del. När Katitzis hemska upplevelser kommer ikapp henne i denna bok får vi inblick i ett liv som varit fullt av grov misshandel, psykisk terror och upprepade våldtäkter. Dessa hemska händelser har pågått under de andra böcker men Katarina Taikon har där valt att inte nämna dem.
Detta sätt att berätta sin historia blir väldigt intressant rent litterärt. Vi får bitvis lära känna Katitzi men får inte veta vad som finns under ytan. Nu när vi kommit till den tolfte boken får vi dock veta mer om henne, som om hon vore en vän till oss som äntligen litar på oss och vågar berätta om de hemskheter hon tvingats genomlida.
Men samtidigt krossar detta mitt hjärta. Man har ju följt Katitzi länge på vägen nu när man kommit till tolfte boken och att nu få veta hur hennes helvete egentligen har sett ut, gör att jag vill gråta och högt skrika nej. All den tid som man trott att Katitzi haft det någorlunda bra med tanke på omständigheterna, har hennes liv egentligen varit fyllt av fysisk och psykisk misshandel och flera våldtäkter. Det är förfärligt och också väldigt svårt att ta in att vissa människor tvingas lida så mycket i sina liv.
Ju längre Katitzi bor på flickhemmet desto mer styrka får hon och jag älskar scenen där hon skriker på Lazi och hotar att drämma en sten i huvudet på honom. Hela mitt inre sjunger när han springer iväg och Katitzi står stark kvar och har vunnit kampen!
En annan viktig händelse i boken är pappa Taikons död. Vid hans begravning blir det tydligt att det är en mycket viktig person som försvunnit ur Katitzis liv och det känns som att han också får representera romernas situation till viss del - en gång välbärgade och lyckliga, nu nedslagna och bestulna på ett värdigt liv.
Nu är det bara den sista boken kvar om Katitzi: Katitzi - Uppbrott
Jag har tidigare recenserat:
Katitzi
Katitzi och Swing
Katitzi i ormgropen
Katitzi rymmer
Katitzi, Rosa och Paul
Katitzi i Stockholm
Katitzi och Lump-Nicke
Katitzi i skolan
Katitzi Z-1234
Katitzi barnbruden
Katitzi på flykt
jag har några Taikon-böcker, vill läsa
SvaraRaderaSpännande, vilka har du? De är väldigt bra men tar sig verkligen i slutet av serien om man läser dem som vuxen, som barn bör man nog bara läsa den första halvan.
Radera