En dag, av David Nicholls

Varning för spoilers! Även slutet nämns.

En dag handlar om Emma och Dexter och om deras vänskap, liv och kärlek. De träffas under examensnatten och blir därefter vänner. Vi får möta dem en dag varje år, årsdagen för deras första möte, och sakta får vi se vänskapen utvecklas till någonting annat...

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Åh vilka höga förväntningar jag hade på den här boken! Hade hört så mycket gott om den och omslaget på pocketversionen är proppad med goda omdömen. Men nej, detta var inte riktigt min kopp te.

Visst är den fin och väldigt charmig, det är absolut inte en dålig bok, men karaktären Dexter och den något sega handlingen drar ner mitt betyg rejält.
Egentligen är allting kopplat till den ena huvudpersonen Dexter faktiskt. Emma har jag ingenting emot, hon känns som en ganska vanlig karaktär inom denna genre, kanske lite väl deppig för att boken ska kunna kallas en må-bra-bok, men fortfarande intressant och med fina nyanser. Men Dexter.

Jag får hela tiden känslan av att författaren vill framställa Dexter som en charmig och intressant person, som det bara gått lite fel för i livet. Trots hans uppblåsthet och självcentrerade tankesätt så ska vi som läsare tycka om honom ändå, för att han är lite rolig, charmig och snygg.

Jag vill faktiskt kräkas lite på Dexter som karaktär.

Filmatiseringen med Hathaway och Sturgess

Han är en typisk person som tror att han kan komma undan med precis vadsomhelst eftersom att han är snygg. Det stör mig enormt mycket att jag ska tycka synd om honom boken igenom. Jag kan visst förstå karaktären, men han blir liksom för mycket.
Han är hög och full under hela hans mammas sista tid i livet, då hon insjunknar i cancer. Han tycker att det känns okej att ta med en flaska vodka ut i direktsändning i TV, istället för vatten, för han "måste ju få slappna av lite". Han tycks vara otrogen mot i princip varenda flickvän han har under bokens gång, vilket tycks vara ett anmärkningsvärt stort antal. Och när han för första gången själv ska ta hand om sin dotter, som bara är några månader gammal, en natt så kan han bara inte undgå att dricka alldeles för mycket alkohol, ge dottern sövande medel, råka spilla varm mjölk i ansiktet på henne för att han är för full för att se att han missat nappen på flaskan och slutligen tänka "jag struntar i att försöka få henne att sova, jag vill ju lyssna på musik nu".

Nej, detta är verkligen inte en karaktär jag tycker om, kanske mest för att det är meningen att han ska vara en del i detta gulliga kärlekspar som man ska sitta och hoppas på när man läser.

Jag har lite svårt för kärleken mellan Emma och Dexter med tanke på Dexter, eftersom att han nästan ständigt behandlar Emma illa, tar henne för givet och är allmänt dryg mot henne. Sedan har jag också svårt för författare som tror att en bok och ett kärlekspar blir fina bara för att den ena parten dör. Visst fanns det ju en sorglig del där, men det resulterade snabbt i min irritation på Dexter som direkt började bli bästa vän med alkoholen igen (varför skickar aldrig någon in honom på ett behandlingshem?!). Men för all del, Emmas död ledde till ett snyggt avslut av boken, där vi skiftande får ta del av det som redan hänt och det som händer nu.

Överlag gillade jag bokens upplägg, en dag i deras liv i tjugo år. Det är en bra idé och den genomförs bra av Nicholls. Det är egentligen inte alls boken i stort som irriterar mig för den var helt okej, utan det är istället karaktären Dexter som mest är allmänt svinig boken igenom.

Men för all del, står man ut med sådana karaktärer, eller kanske till och med tycker att Dexter är en rolig prick med en massa charm (ryser lite) så är ju detta verkligen en lagom lång kärlekshistoria mellan två vänner som vi alla vet kommer att bli tillsammans i slutet av boken. För egen del tycker jag att det var en helt okej bok, men inte så mycket mer.