Mor gifter sig, av Moa Martinson

I Mor gifter sig får vi möta flickan Mia som lever tillsammans med sin mor Hedvig. Boken utspelar sig i början av nittonhundratalet och Mia och hennes mamma lever ofta mycket fattigt och har inte alltid mat för dagen. De pengar som tjänas in äts alltid upp av släktingar eller spenderas på Mias styvfars drickande och kvinnoaffärer...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mor gifter sig är en underbar bok trots att den är så hemsk. Moa Martinson skriver på ett väldigt vackert sätt som kommer till sin rätt här blandat med hennes ständiga kritik till samhället.

Jag blir glatt överraskad över hur ärligt och sant porträttet av Mia känns. Mia är inte alltid rättvis eller snäll och kan ibland vara lite egocentrisk och det är just det som gör henne så bra. Hon känns äkta. Det gör för övrigt hela boken, Mias verklighet blir som ett slag i ansiktet och det slaget bränner ett tag efter att boken är nedlagd, för det finns mycket att fundera kring.

Mot slutet av boken tycker jag att vi som läsare också får upp blicken för mamma Hedvig vilket är mycket givande. I början figurerar hon mest som mor men senare i boken får hennes egen personlighet och egna bekymmer mer utrymme och det är väldigt intressant. Hedvig fascinerar mig väldigt mycket och hon känns som en väldigt stark personlighet.

Det är också roligt att känna igen så många platser som Moa Martinson skriver om när Mia flyttar omkring runt hela Norrköping. Jag funderar väldigt mycket kring exakt vilka gator Mia är på och hur de såg ut då - fanns den byggnaden och är de i utkanten av den byggden eller menar hon där mitt emellan de här två ställena kanske? Just detta att den utspelar sig i mina hemtrakter ger ett ökat nöje att läsa den!

Uteslutande positiv kan jag dock inte säga mig vara. Ibland tycker jag nämligen att det hela blir lite för tungt. Det är bara elände på elände på elände. Och det känns därför som att historien inte riktigt förs framåt på ett bra sätt, utan mer upprepar sitt elände. Någonstans i mitten av boken tyckte jag att detta blev mest påtagligt men mot slutet ordnar det faktiskt upp sig och det blir lite driv i historien igen.

Efter Livets fest blev jag lite orolig att Kvinnor och äppelträd var ett undantag i Moas författarskap och att det endast var den som jag skulle tycka om. Men i Mor gifter sig blir jag åter förvissad om att så inte är fallet. Här lyser hennes berättarförmåga igenom igen och hon sitter bredvid mig i soffan och berättar sin historia...