Kungens rosor, av Moa Martinson

Kungens rosor är den tredje boken i Moa Martinsons självbiografiska trilogi om sin uppväxt. Här har hon blivit äldre och börjat arbeta inom restaurangbranschen. Det innebär att hon möter många nya hinder och svårigheter...

------------------------------------------------------------------------------

Jag längtade verkligen efter Kungen rosor efter att ha läst Kyrkbröllop som var så underbar. Men här blir det för mig platt fall. Kungens rosor har inte alls samma driv och det känns som att vi tappar mycket när Mia ställs i en sådan annorlunda miljö. Missförstå mig inte, boken är bra och läsvärd, men som den avslutande delen av en serie funkar det inte för mig. Det blir för avhugget.

Jag reagerade också genast på att vi här inte längre läser om Mia i jag-form, nu är det "Mia tänker" och "sa Mia". Och det känns för mig lite konstigt efter att ha läst böckerna innan i jag-form. Det känns som en obefogad ändring och gör att denna del skiljer sig ytterligare från de andra.

Men det är såklart intressant att läsa vidare om Mia och hennes öden. Och jag hade nog inte haft så mycket emot boken om den inte varit den avslutande delen på trilogin. För mig känns det oavslutat. Jag hade velat ha ett annat slut tror jag, eller kanske egentligen bara ett annat fokus för boken.
På sätt och vis tycker jag om att vi lämnar Mia som mer mogen och nästan vuxen, men något fattas ändå för mig.

Kungens rosor är en bra bok, men personligen tyckte jag inte att den fungerade som en avslutande del av trilogin, vilket gör att den tappar en hel del.