torsdag 27 februari 2014

Vindsträdgården, av Virginia Andrews

Varning för Spoilers!

Syskonen Cathy, Chris, Cory och Carrie har en idyllisk barndom tills deras far dör i en bilolycka. Det visar sig att familjens ekonomiska läge är ansträngt och modern berättar att hon ordnat så att de kan komma och bo hos hennes föräldrar som barnen tidigare inte träffat. Väl framme förklarar modern att de måste hållas inlåsta för att morfadern inte ska få veta att de finns, eftersom hon då inte får ut sitt arv. Hon lovar att det ska vara några dagar, max en vecka. Men veckor blir till månader. Månader blir till år. Barnens enda hopp är att modern som blivit allt mer girig en dag ska släppa ut dem ur sitt fängelse, men hon besöker dem allt mer sällan.
------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har läst om den här boken ett antal gånger och jag har alltid lite svårt att veta vad jag egentligen tycker om den. På många sätt älskar jag den. Men det är tydligt att Virginia Andrews inte hade mycket till övers för genustänk men det går faktiskt att ha överseende med det. Det finns en skräckfylld romantik över boken som griper tag och som får mig att huttra till nu, precis som det gjorde när jag läste den som liten.

Mormodern skapar verkligen en skräckfylld stämning och hon känns knappt mänsklig. Förut skrämde hon mig mest. Men nu är faktiskt mamman värre. Jag vill förstå henne, förstå hur någon kan göra som hon gör mot sina barn, hur man kan byta ut sina barn mot pengar på det sättet. Men det går faktiskt inte. Det är oförståeligt och oförlåtligt. Och det gör det lätt att förstå Cathys hämndbegär i de efterföljande böckerna.

I mitten av boken blir det lite långsamt. Men jag tror att det behövs. Vi behöver förstå hur långsam och enformig barnens vardag är. Det skulle såklart vara hemskt för en vuxen att vara inlåst också men för barn går ju dagarna mycket långsammare och de är så beroende av att få vistas utomhus och få bra mat för att växa som de ska. De är dessutom så beroende av de vuxna som är deras fångvaktare, på ett sätt som en vuxen person inte är då vuxna är mer självständiga. Barn är så tillitsfulla och blir därför väldigt sårbara.

Huset de är inlåsta i är ytterligare en aspekt som ständigt upprätthåller skräckstämningen. Det är stort och har så många skräckfyllda aspekter kring sig att man känner sig ruggig bara man tänker på det. Jag skulle minsann inte vilja springa omkring där, vare sig som gäst eller som inlåst fånge på vinden. Jag ryser bara jag tänker på hur mamman har smugit omkring där och hällt arsenik på munkarna. Ondskan är sannerligen närvarande där!

Som sagt, genustänket existerar inte överhuvudtaget och jag blir illamående när Cathy ber om ursäkt för att hennes storebror Chris har våldtagit henne. Och ja, de kallar det själva för en våldtäkt. Och ja, ni läste rätt, HON ber HONOM om ursäkt. Det är rent ut sagt vedervärdigt, men boken har många andra aspekter som jag gillar och som konstigt nog väger upp detta. Det där underliggande skräckfyllda och känslan av att barnen bor tillsammans med ondskan är kittlande och väldigt "mysrysigt".

Nästa bok i serien är Blomblad för vinden.

13 kommentarer:

  1. De här böckerna läste jag för jätte länge sedan, måste nog läsa om dom..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänkte också köra en genomläsning av dem :)

      Radera
  2. Jag var alldeles tokig i de här böckerna när de kom, men efter att ha läst 10-15 stycken så lessnade jag :) Det där med genustänk fanns inte överhuvudtaget i början av 80-talet så bristen på det kan nog bero på tidpunkten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just den här serien har väl dock bara fyra böcker? Men du kanske tänkte Virginia Andrews överhuvudtaget? Hon har ju skrivit en del och vad jag märkt så är historierna ganska lika varandra. Jo absolut är det tidsbundet men man blir ju ändå förfärad ibland över hur man resonerade kring sådant.

      Radera
    2. Ja, jag tänkte mer generellt, men fem delar har serien. En som egentligen är en sorts prolog (Skuggor i skogen) och som någon annan egentligen skrev färdigt efter att Virginia Andrews dog.

      Radera
    3. Den femte delen har jag totalt missat! Hur pass kopplad är den till karaktärerna i de andra böckerna?

      Radera
    4. Den handlar om barnens mormor(?) och om hur hon blev som hon blev. Och om hennes dotter, barnens mamma.

      Radera
  3. Ohh, det låter riktigt otäckt. Jag förstår att den kan vara spännande och intressant, men jag skulle nog inte palla att läsa den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut är den ruggig, men det är nog mer om man tänker kring den som den blir riktigt obehaglig. I boken är det inte så mycket läskiga scener, det är mer helheten som är skrämmande.

      Radera
  4. Det här är nog den enda bok jag läst om,tyckte den var otroligt bra då.Sen blev det väldigt mkt läsande av Virginia i ungdomen men sen till slut tyckte jag alla böcker blev väldigt lika varann.
    Omslagen drog ju också intresset till sig..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo de är ju det, efter vad jag läst i alla fall. Men oj vad jag älskade den när jag var liten haha :)

      Radera
  5. En sen kommentar, men de andra böckerna i serien är ju ännu värre. Männen beter sig som våldsamma sexgalningar, och Cathy anser alltid att det är hennes fel när de slår henne och tvingar henne till sex. Gillar också böckerna, men tänker att det inte är konstigt att synen på våld och våldtäkter har varit som den har varit tidigare. :P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej synen på kvinnor och män, på sex, våld och våldtäkter är ju för hemsk. Och precis som du säger, så blir det ju bara värre ju längre serien går.

      Radera