Vindsträdgården, av Virginia Andrews

Varning för Spoilers!

Syskonen Cathy, Chris, Cory och Carrie har en idyllisk barndom tills deras far dör i en bilolycka. Det visar sig att familjens ekonomiska läge är ansträngt och modern berättar att hon ordnat så att de kan komma och bo hos hennes föräldrar som barnen tidigare inte träffat. Väl framme förklarar modern att de måste hållas inlåsta för att morfadern inte ska få veta att de finns, eftersom hon då inte får ut sitt arv. Hon lovar att det ska vara några dagar, max en vecka. Men veckor blir till månader. Månader blir till år. Barnens enda hopp är att modern som blivit allt mer girig en dag ska släppa ut dem ur sitt fängelse, men hon besöker dem allt mer sällan.
------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har läst om den här boken ett antal gånger och jag har alltid lite svårt att veta vad jag egentligen tycker om den. På många sätt älskar jag den. Men det är tydligt att Virginia Andrews inte hade mycket till övers för genustänk men det går faktiskt att ha överseende med det. Det finns en skräckfylld romantik över boken som griper tag och som får mig att huttra till nu, precis som det gjorde när jag läste den som liten.

Mormodern skapar verkligen en skräckfylld stämning och hon känns knappt mänsklig. Förut skrämde hon mig mest. Men nu är faktiskt mamman värre. Jag vill förstå henne, förstå hur någon kan göra som hon gör mot sina barn, hur man kan byta ut sina barn mot pengar på det sättet. Men det går faktiskt inte. Det är oförståeligt och oförlåtligt. Och det gör det lätt att förstå Cathys hämndbegär i de efterföljande böckerna.

I mitten av boken blir det lite långsamt. Men jag tror att det behövs. Vi behöver förstå hur långsam och enformig barnens vardag är. Det skulle såklart vara hemskt för en vuxen att vara inlåst också men för barn går ju dagarna mycket långsammare och de är så beroende av att få vistas utomhus och få bra mat för att växa som de ska. De är dessutom så beroende av de vuxna som är deras fångvaktare, på ett sätt som en vuxen person inte är då vuxna är mer självständiga. Barn är så tillitsfulla och blir därför väldigt sårbara.

Huset de är inlåsta i är ytterligare en aspekt som ständigt upprätthåller skräckstämningen. Det är stort och har så många skräckfyllda aspekter kring sig att man känner sig ruggig bara man tänker på det. Jag skulle minsann inte vilja springa omkring där, vare sig som gäst eller som inlåst fånge på vinden. Jag ryser bara jag tänker på hur mamman har smugit omkring där och hällt arsenik på munkarna. Ondskan är sannerligen närvarande där!

Som sagt, genustänket existerar inte överhuvudtaget och jag blir illamående när Cathy ber om ursäkt för att hennes storebror Chris har våldtagit henne. Och ja, de kallar det själva för en våldtäkt. Och ja, ni läste rätt, HON ber HONOM om ursäkt. Det är rent ut sagt vedervärdigt, men boken har många andra aspekter som jag gillar och som konstigt nog väger upp detta. Det där underliggande skräckfyllda och känslan av att barnen bor tillsammans med ondskan är kittlande och väldigt "mysrysigt".

Nästa bok i serien är Blomblad för vinden.