---------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag är extremt kritisk till den här boken. Överlag tycker jag att det känns som att Monica Antonsson bara vill tjäna pengar. Självklart ska alla få uttala sig och om nu "mannen med de mörka ögonen" eller Osama som han egentligen heter, vill berätta sin sida av historien så ska han ju självklart få göra det. Men måste det nödvändigtvis ske i en 500 sidors bok? Det hade enligt min mening varit mer lyckat att göra en reportageserie av Antonssons material. Speciellt med tanke på att det känns som att en alldeles för stor del av boken är utfyllnad. Jag ser exempelvis inte relevansen i att ägna ett helt kapitel åt Mia Erikssons skolbetyg bara för att konstatera att hon har lägre betyg än vad som skrivs i Gömda. Mycket av det som Antonsson tar upp i sin bok är sådant som jag rycker på axlarna åt. Jaha? Så hon hade inte det betyget? Hon åkte inte iväg exakt det datumet som står i boken? Vad spelar det för roll? Eller som Antonssons stora fokus på att Anders från Norrland visade sig vara Luis från Chile. Varför är det relevant?
De flesta ändringar som gjorts i Gömda och som inte stämmer överens med verkligheten antar jag är gjorde för att det inte ska gå att identifiera Mia Eriksson och hennes familj. Och det visste vi väl alla när vi första gången läste Gömda? Vi visste att hon levde under ett allvarligt hot och att hennes identitet behövde skyddas. Givetvis ändrades då vissa saker för att undvika identifiering.
Det är också mycket i Antonssons sätt att skriva sitt eget tyckande i boken som jag inte gillar. Hon ifrågasätter exempelvis hur en stark och handlingskraftig kvinna kan hamna i ett misshandelsförhållande. Jag blev lite stum när jag läste det. Är det inte allmänt känt att det inte är en viss typ av kvinna som blir misshandlad, precis som att det inte är en viss typ av man som slår? Att Antonsson dessutom beskriver Mia Eriksson med en väldigt negativ klang som närmast kan likna förtal, gör inte min bild av Antonssons motiv med sin bok och hennes trovärdighet som journalist bättre.
Antonssons sätt att skriva lämnar mycket att önska. Den första delen av boken var detta ingenting som jag tänkte på men när Antonsson börjar rada upp alla lögner som hon menar är med i Gömda så blir det rörigt och ofta motsägelsefullt. Jag reagerade bland annat på Lena som menar sig vara vännen Helene i Gömda. Lena påstår att det var hon som blev misshandlad och inte Mia. Ett exempel på vad jag menar med att Antonsson presenterar sina "fakta" motsägelsefullt är dessa två utdrag ur boken som står på samma uppslag, s. 174 och s. 175:
Först stod alltså Osama och sa att han skulle stena Lena och frågade om hon ville dö, i nästa stund säger hon att han skyddade henne och inte alls var våldsam. Eller som senare i boken när Antonsson tar upp stycket i Gömda där Osama och hans vänner ska ha kastat Mias och Osamas gemensamma dotter mellan sig. Där redogör Antonsson för Osamas väns förklaring där han säger att de kastade henne bara en meter och hon var ett och ett halvt år. Det var på skoj. Vännen Lena förklarar för Antonsson att araber leker med sina barn på det sättet men att det kan vara otäckt för svenskar. Jag förstår inte hur Antonsson inte själv gör kopplingen här att Mia då kanske kan ha tyckt att det var läskigt att Osama och hans vänner kastade ett litet barn mellan sig, trots att det "är så araber leker med barn"."Lena polisanmälde misshandeln och råkade ut för påtryckningar från mannens arabiska kompisar.
- I och med att jag hade satt honom ur spel, så kom ju Osama och de andra araberna. De sa att de skulle stena mig och så.
Vid ett tillfälle stod de plötsligt bara framför henne på ICA. "Ta tillbaka din anmälan! Vill du dö?!"" (s. 174)
"Fast jag tror kanske inte att de någonsin fick veta hur mycket Osama hjälpte mig. Så visst är det ironiskt att han, som skylls för att vara så våldsam, faktiskt skyddade mig." (s. 175)
Antonsson gör vidare konstiga konstateranden som inte har täckning i texten. Om en person uttalar sig om något så tycks det för Antonsson innebära att så måste det vara. Hon tycks lita blint på vad alla hon möter berättar, vare sig historierna ändrar sig eller inte. Osama säger exempelvis först att han aldrig misshandlat Mia. Sedan erkänner han att det hänt en gång. Senare blir det tre gånger. Han berättar att han inte försökt strypa Mia utan bara höll hårt om hennes haka men i domen har i läkarundersökningar registrerats märken på halsen. Men Antonsson tycks inte lägga större vikt vid detta. Allt som Osama säger tar hon för sanning, även om den sanningen ändras då och då.
Antonsson tar även med saker som talar mot Osama och som antyder att han inte är ett trovärdigt vittne i sammanhanget, men det sopar hon ändå bort och lämnar oftast utan kommentarer. Precis som det faktum att uppgifterna till boken främst kommer ifrån personer som kan ha anledning att tycka illa om Mia, exempelvis hennes två ex och kvinnan som hon tillsammans med Liza Marklund satte dit för oegentligheter i kvinnans verksamhet för kvinnor med skyddsbehov.
På samma sätt sopas allt som inte talar för Antonssons teori under mattan och det som Mia faktiskt bevisligen utsatts för framställs som lindrigt och inte alls allvarligt. Att någon sprayat hora på Mias husvägg är exempelvis en detalj som inte tycks vara så allvarlig. De tillfällen då Mia bevisligen blivit misshandlad tycks Antonsson inte heller tycka vara så allvarliga och det är främst Osama det är synd om, även vid de tillfällena han misshandlat Mia eller sin nuvarande fru. Inte ens när Mias son Michael berättar om hur Osama försökta köra över honom och Mias dotter Emma med sin bil, framställs detta som något som talar emot att Osama nu talar sanning om att han inte varit våldsam, med undantag för de gånger han slagit Mia. Mias före detta man Levi säger i sammanhanget också "Men han gjorde det för att skrämmas". Som att det gör det okej?
I en intervju med Osama i slutet av boken säger han att han "kanske" har tagit stryptag på Mia och "kanske" har hotat att döda henne. I slutet konstaterar Antonsson också att hon skulle kunna hjälpa Osama att hitta sin dotter som Mia "rövat bort" men av "någon märklig anledning" som Antonsson uttrycker det, så gör hon ändå inte det. Det fascinerar mig att hon tycker att det är synd om Osama som borde få upprättelse och åter få träffa sin dotter men ändå inte vill hjälpa honom här. Vad kan det finnas för anledning till det annat än att det kanske inte vore en lämplig information att ge honom?
En annan sak som gör att Antonssons bok inte faller mig i smaken är hur hon ständigt tycks lägga orden i munnen på dem hon intervjuar. Som journalist är det viktigt att inte ställa ledande frågor men det missade tydligen Antonsson. Det kan exempelvis låta såhär när Antonsson ställer frågor (en intervju med en socialsekreterare som varit involverad i ärendet);
"-Är det inte så att Mia i praktiken har tagit en gruvlig hämnd på Osama och på sätt och vis rövat bort Sara?
- Just det." (s. 356)Överlag tycker jag att boken är dåligt skriven. Absolut har Antonsson saker att komma med som borde publiceras men att göra det i en 500 sidig bok känns inte relevant. Speciellt inte när så mycket av boken tas upp av Antonssons spekulationer. Ändå presenteras allt som sanning, vilket såklart är en intressant aspekt av boken. Det mesta baseras på människors tyckande och ändå hävdar Antonsson att allt är sant.
Den största frågan jag lämnades med efter att ha läst boken är en väldigt angelägen undran. Alla i boken säger att nästan allt i Gömda är lögner. Ofta nämns att i princip ingenting stämmer. Ändå känner alla igen sig. Alla vet att det handlar om Osama. Jag får inte ihop det. De påstår att ingenting stämmer. Inga namn eller personligheter stämmer och nästintill alla händelser är förvrängda eller helt felaktiga. Ändå visste alla vem Gömda handlade om. Hur går det ihop?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar