I Den försvunne prinsen redogör Cadbury för den kungliga familjens öden under franska revolutionen. Det är ingen vacker syn vi möts av trots de storstilade ord som var målet för revolutionen; Frihet, jämlikhet och broderskap.
I skolan lär man sig oftast att se den franska revolutionen som något bra, ett slag för rättvisan. Denna bok presenterar den andra sidan av myntet, för revolutionens framgångar medförde även ett ohyggligt förhållningssätt till kungligheter och aristokratin. Många fick falla offer för vad folket uppfattade som rättvisa. Cadbury har främst valt att skildra tronföljaren Ludvig XVII - Ludvig XVI och Marie-Antoinettes son Louis-Charles. Hon gör emellertid även ingående beskrivningar av både Ludvig XVI och Marie-Antoinette och även senare Marie-Thérèse som var den enda i familjen som överlevde franska revolutionen.
Cadbury är en duktig berättare som på ett levande sätt beskriver den lilla Marie-Antoinette påväg mot ett av Europas största kungariken för att gifta sig med en pojke hon aldrig mött förut. Hon skildrar vidare deras krokiga äktenskap som av många uppfattades som kärlekslöst och stelt. Cadbury visar emellertid också en annan bild som främst präglas av en god vänskap.
Hälften av boken beskriver Marie-Antoinette och Ludvid XVI. Cadbury beskriver deras relation till folket och till varandra, deras problem och hur de framställdes i media. Detta är ett bra sätt att lägga grunden för boken, för trots att den handlar om Louis-Charles så är det avgörande att vi förstår bakgrunden för revolutionen för att kunna förstå orsakerna till det hemska öde han senare mötte.
När revolutionen väl utbryter kommer barnens perspektiv in mer, men här stiftar vi även bekantskap med exempelvis Axel von Fersen och hans försök att rädda kungafamiljen undan revolutionens fasor.
Stor vikt läggs efter detta (och stort sidantal) kring tiden som familjen spenderade i Templet som blev deras fängelse. Under denna del lyckas Cadbury förmodligen arbeta upp en medlidande inställning för kungafamiljen hos läsaren, även om denne kanske är kritisk innan. Cadbury beskriver deras lidande ingående och skildrar Ludvig XVI och Marie-Antoinettes avrättningar lidelsefullt. Det är svårt att inte fatta tycke för denna plågade familj.
Till sist är då bara barnen kvar, utom kungens syster som också senare avrättas, och det är vid denna del som det verkligt hjärtskärande kommer. Cadbury beskriver skickligt och med stor respekt den lilla tronarvingens lidanden då han låses in i totalt mörker, sakta blir uppäten av skadedjur och fick vistas i flera månader med sin egen avföring som ingen gav honom möjlighet att städa bort. Vi får även ta del av den brutala behandling han får av sina fångvaktare, hur han blir misshandlad och manipulerad, tvingad att sjunga revolutionära sånger och säga hemska saker om sin familj. Somliga tror att pojken även blev sexuellt utnyttjad under denna tid men detta kan inte fastställas då bevis saknas.
Ett hemskt öde mötte denna lilla pojke medan hans äldre syster Marie-Thérèse ständigt försökte få veta något om hans hälsa, bara några rum bort, men ständigt nekades någon somhelst information om sin bror.
Louis-Charles avlider senare, högst troligen på grund av de förhållanden han tvingats leva under. Och det är då Cadbury gör denna bok till något utav en dektetivhistoria. Effekten av Louis-Charles dödsförklaring blev nämligen anmärkningsvärd och många trodde att han egentligen levde och hade blivit utbytt mot en redan sjuk pojke. Rojalistiska flyktplaner diskuterades flitigt och snart kom massvis av pojkar att påstå att de var Louis-Charles - den rättmätiga kungen av Frankrike.
I denna del märks det tydligt att Cadbury väljer att ta avstånd från dessa rykten, då hon i detta med både språk och perspektiv skildrar sin uppfattning om dessa pojkar som ljög för rikedom, sociala fördelar och uppmärksamhet. Hon skildrar Marie-Thérèse i detta, och hur hon måste ha lidit av att tvivla på sin brors död och våndas över att han kanske fortfarande levde. Därför blir det heller inte någon större chock när hon i slutet beskriver att man med hjälp av DNA numera vetenskapligt kan bevisa att pojken som dog i Templet faktiskt var Louis-Charles - den okrönte franska kungen Ludvig XVII, son till Ludvig XVI och Marie-Antoinette.
Cadbury är som sagt skicklig i sitt berättande och även om man tidigare kanske sett ner på Marie-Antoinette är det nog svårt att uppehålla denna uppfattning efter att ha läst denna bok med tanke på Cadburys passionerande försvar till både henne och hela kungafamiljen, som endast skildras som offer i situationen.
Cadbury har skrivit en mycket bra bok som beskriver hur man kan se franska revolutionen från ett annat håll, från kungafamiljens perspektiv och kanske främst då Louis-Charles som fick lida så för sina förfäders tidigare synder. Ett litet barn som på grund av revolutionen mördades, för att sona brott som hans föräldrar ansågs ha begått. Louis-Charles sågs, sorligt nog, endast som en bricka i ett större spel. Vart finns rättvisan i det?
Det är hemskt med politiska offer - särskilt när det handlar om oskyldiga barn. Och det tråkiga är att det sker än idag. Detta påminner mig också om mordet på den ryska tsarfamiljen i början av 1900-talet. Länge trodde man ju att Anastasia hade överlevt.
SvaraRaderaVerkligen, det finns alldeles för många historier som på flera sätt liknar denna.
RaderaJa Anastasias eventuella överlevnad är ju ett väldigt intressant ämne också! Vissa forskare tror väl fortfarande att hon överlevt medan andra hävdar att det är Aleksej som saknas, eller Olga, eller Maria - medan andra menar att ingen i familjen Romanov saknas överhuvudtaget. Hörde nyligen att någon hade lagt fram starka bevis för att Anna Andersson, som påstod sig vara Anastasia, faktiskt var det, trots att det tidigare bevisats att hon inte var det. Komplicerat fall, men väldigt intressant.