Niceville handlar om rasskillnader, orättvisor och ensamhet. Men den handlar också om kärlek, hopp och framförallt om vänskap.
Vi får möta de mörkhyade hembiträdena Aibileen och Minny som arbetar för "vita" familjer. Vi får följa deras vardag och de orättvisor och de lyckoämnen de möter. Men vi stiftar även bekantskap med Skeeter som är en av alla dessa barn som blivit uppfostrad och vuxit upp med den "svarta hemhjälpen". Skeeter har just återvänt från universitetet hem till sin hemstad. Hon ser emellertid inte sina vänner och deras liv på samma sätt längre och uppmärksammar orättvisorna som hembiträdena ofta möter. När Skeeter kommer i kontakt med Aibileen bestämmer de sig för att skriva en bok om hur det är att vara svart kvinna i Mississippi på 1960-talet. En bok som kan komma att riskera allt de äger och håller kärt...
Niceville är en underbar bok som jag verkligen inte ville lägga ifrån mig men ändå la ifrån mig för att fördröja nöjet av att läsa den. Trots att det egentligen inte händer nämnvärt mycket och att boken skulle kunna uppfattas som aningen långtråkig så faller jag med nöje in i det tempot, som förmodligen främst bärs upp av det underbara språket.
Jag gillade verkligen karaktären Skeeter, speciellt hur hon beskrevs som mänsklig, istället för att ha ett perfekt utseende med en nätt liten personlighet som av någon anledning tycks vanligt. Jag gillade även Aibileen som är en karaktär med en väldigt varm personlighet och som man inte kan annat än att älska. Minny hade jag aningen svårare för samtidigt som jag beundrade henne. Hon är förmodligen en av de mer komplexa karaktärer boken har att bjuda på med tanke på hennes humör och stolthet som blandas med den undergivenhet hon har i sitt eget hem.
Förutom huvudkaraktärerna gillade jag Hilly och Celia. Hilly av uppenbara orsaker, hon är verkligen en sådan person som man älskar att hata. Celia för att hon på något sätt kändes så liten och ömklig, man ville bara ta hand om henne. Jag tyckte dock att hon växte under bokens gång, men man kände ändå hela tiden att det gömde sig en väldigt snäll person inom henne från första början. Det skulle ha varit intressant att få följa hennes historia också, även om det givetvis inte hade så stor relevans för boken.
Något jag störde mig på var emellertid språket. Jag vet att jag nyligen sa att språket var underbart, MEN, det finns ett undantag. Nämligen att författaren valt att skriva inkorrekt i Aibileens och Minnys delar. Jag vet inte om det har med den svenska översättningen att göra, men jag antar att det inte är så att översättaren inte kan korrekt svenska eftersom att Skeeters kapitel är korrekt skrivna. Med inkorrekt och korrekt skrivna menar jag språkliga fel. I Minnys och Aibileens kapitel heter det exempelvis "Jag såg på
han där han satt och lekte på golvet" eller "Du är en fin
mänska, det är inte många
mänskor som är det" medan det i Skeeters kapitel hade stått "Jag såg på
honom där han satt och lekte på golvet" och "Du är en fin
människa, det är inte många
människor som är det". Just dessa meningar står inte i boken men denna typ av fel finns hela tiden, men bara i "de svarta" hemhjälpernas kapitel. Tycker det rimmar lite dåligt med bokens budskap att sända ut en bild av att Aibileen och Minny per automatik inte har ett riktigt språk bara för att de är just svarta hemhjälper.
Men i övrigt är det en underbar bok som passade riktigt bra att krypa upp i fåtöljen med nu när höstrusket är här. Väntar med spänning på att se filmen!
