Rosen på Tistelön – med 5 timmars marginal

Jag glömde ju alldeles bort denna bok ett tag innan jag insåg att det var dags att läsa ut den, således satt jag med de sista sidorna alldeles nyligen.

Rosen på Tistelön – den första boken i utmaningen Klassiska Kvinnor – är skriven av Emilie Flygare-Carlén. Och jag känner att jag idag tänker vara lat och ge er handlingen från bokens baksida:

”En stormig natt är smugglaren Håkan Haraldsson från Tistelön i den bohusländska skärgården ute med sina två söner för att föra en last med siden till fastlandet. När deras båt prejas av en tulljakt ser de bara en utväg och dödar hela besättningen.

Det är dessa brutala mord som bildar ram till den yttre intrig som hänger som ett mörkt hot över romanens huvudpersoner. På ett inre plan får läsaren följa en ung kvinnas utveckling och en annan kvinnas kamp för en människas själ. Berättelsen flätas samman av naturens egen dramatik då Emilie Flygare-Carlén låter läsaren förflyttas till Västkusten med alla sina sinnen.”

Jag tyckte att boken var riktigt bra, även om jag ibland kunde känna att det blev lite rörigt av olika anledningar. Ett annat litet minus från min sida är väl att det känns som att själva händelserna snabbt tar slut, medan den händelselösa väntan tar väldigt mycket plats (vilket dock såklart förstärker känslan av just väntan). Men annars tyckte jag att det var en riktigt bra bok och jag är inte ledsen över att ha köpt den heller.

Det fanns framför allt tre saker som jag uppskattade väldigt mycket med boken. Den första är att Emilie Flygare-Carlén verkligen kan beskriva, det känns som att man är där och man kan inte bara se allting utan även känna dofter och känslan av vinden som blåser. Av den anledningen blev det underbart att krypa upp i soffan med denna bok då man verkligen blev en del av det hela.

Den andra anledningen är karaktärerna som jag tycker skildras på ett bra och realistiskt vis. Min stora favorit var nog allt Birger, från första början skapade jag något band till honom och satte min tro till honom. Jag vet inte riktigt varför jag just valde ut honom för jag kan inte sätta fingret på vad det är jag gillar med honom för det är inte endast av den enkla anledningen att han utvecklas under bokens gång till en sympatisk man.

Den tredje anledningen, som också får avsluta denna recension, är att man inte vet hur slutet kommer att se ut. För trots att man vet att det måste bli någon form av dom i slutet av boken för dessa mord så vet man inte (i alla fall inte jag) hur de ska komma att se ut. Och det var något som höll spänningen uppe boken igenom.

Emilie Flygare-Carlén berättar en intressant och intrigfylld historia på ett målande och stundtals väldigt vackert vis.

Att återse Hal Roystan

Första avsnittet av A Dinner of Herbs är sett och jag blev chockad över hur väl jag har kommit ihåg Hal Roystan! Saken är den att det var väldans många år sedan serien gick, omkring sex-sju år tror jag och jag minns inte riktigt hur den är upplagd, alla skådespelare osv. Så därför var det en mindre chock (dock en trevlig sådan) att inse att jag bevarat Hals ansikte nästintill till punkt och pricka i min fantasi och min bild av honom när jag läst boken. Mary Ellen var inte riktigt som jag har tänkt mig henne men rätt nära ändå och Roddy var inte alls så som min bild av honom är, och inte stör det mig så mycket heller men att se att Hal Roystan fastnat det var väldigt trevligt faktiskt.

Hal har alltid varit min favorit karaktär, tätt följd av Mary Ellen och Kate, och därför var det skönt att se att han inte kommer att förändras nu när jag läser boken igen (vilket jag säkerligen kommer att göra snart). För när man ser filmen så är bokens ansikten lite utsuddade och filmens ansikten tar över, speciellt om man ser filmen flera gånger. Så därför är det skönt att veta att Hal fortfarande kommer att vara samma Hal som jag tänkt mig honom.

Att handla eller att icke handla på bokrean..

.. det är frågan!

Nu är det så att jag borde inte köpa något mer nu, ekonomin är inte på topp och med kommande resor och jag vet inte allt så borde jag sluta köpa saker. Och det ska jag nog allt göra också - köpstopp helt enkelt. Så bokrean får vi nog vinka av vid tågstationen.

Dessutom känns det inte riktigt som att årets bokrea var någon wow-faktor på. Istället vandrade jag i trevligt sällskap till Myrorna, och självfallet hittade jag alldeles för många böcker där. Såg en del som kommer på bokrean imorgon också - för betydligt billigare priser. Jag hittade i vilket fall 5st böcker denna gång och dessa kostade sammanlagt 25:-, helt okej pris om ni frågar mig.

Så det var sista inköpta böckerna på ett tag nu. Jag har ju mer än tillräckligt ändå som inte blivit läst utan bara ligger och väntar. Det är så typiskt mig att bara köpa saker utan att tänka efter. Så nej, ingen bokrea i år inte. En bok är dock beställd från Adlibris, men detta får vara den enda. Och jag ska tvinga mig själv att inte titta i några kataloger om bokrean. Ska istället ägna kvällen åt att strama upp min budget lite och söka jobb (trots att det inte tycks finnas något).

Jag får nog för säkerhets skull inte närma mig någon affär över huvud taget som säljer böcker under de närmaste veckorna. Jag får helt enkelt undvika stan i största möjliga mån. För annars kommer frågan snart lyda; att vara pank eller att icke vara pank - det är (förhoppningsvis inte) frågan.

Söndagscitat - Grabben i graven bredvid

”Vi gick på nån restaurang och jag har inte en aning om vad vi åt eller vad vi sa. Jo, en sak. När jag ville betala för oss båda sa hon: ”Ja tack. För jag fyller trettiofem år idag. Och det får bli min present.”
Då begrep jag två saker på en gång.
Hon räknade inte med fler presenter.
Och jag var kär i henne.
Det sa inte klick precis. Det kändes mera som när jag råkade luta mej mot elstängslet.”

Många av er har säkert redan räknat ut att detta kommer ifrån Grabben i graven bredvid. Jag har läst den en gång tidigare och hittade den nyligen på Myrorna för 5kr, så den köptes och lästes om förra veckan när jag var sjuk. En rolig bok som verkligen får en att må bra. Den här delen ovanför visar perfekt vad det är jag gillar med boken. Den är rätt på, ärlig och rolig. Samtidigt så har den en hög igenkänningsfaktor. En bra bok som går snabbt att läsa och som också snabbt får upp humöret.

Såg för övrigt filmen rätt nyligen och lade märke till att boken står i hennes bokhylla bredvid fotot på Örjan om jag inte minns fel. Det var väl förmodligen inget nytt men eftersom den gamla TV:n var så dålig bild på så har detta inte upptäckts av mig förrän nu.

A Dinner of Herbs, äntligen har den hittat mitt hem

Jag pratade häromdagen om huruvida man ska läsa boken före man ser filmen eller om man bör göra tvärtom. En bok jag inte nämnde då är en av mina absoluta favoritböcker – alla kategorier: Hatets barn av Catherine Cookson, eller den engelska titeln A Dinner of Herbs.

En fullkomligt underbar bok som kretsar kring tre ungdomar och begreppet hat. Anledningen till att jag läste denna bok var att jag råkade snubbla över serien som sändes på TV för några år sedan, jag såg den nämligen med min mamma som envisades med att försöka övertyga mig om att vi sett den här serien tidigare – vilket vi ju inte alls hade kom hon på efter första avsnittet, det var ju hon som hade läst boken.

För er som inte sett serien eller läst boken; det är 1800-tal, det är engelskt, det är lantmiljö, det är härlig dialekt, det är kärlek, det är hat och icke att förglömma - en mysig gammal tant (alla riktigt bra historier har en mysig gammal tant). Kort sagt, jag föll totalt för det hela direkt efter första avsnittet. Det är just sådant som jag fullkomligt älskar!

Hursomhelst, mamma kom alltså på att hon hade läst boken och jag blev helt kär i serien efter första avsnittet - Boken fanns i huset, boken fanns i bokhyllan, bokhyllan stod några meter ifrån mig. Ja precis - jag tog ett glädjeskutt mot bokhyllan letade upp boken och läste den.
Jag vet inte hur många gånger jag läst den nu, en dussin minst. Alla menar klagande att läs något nytt, sitter du med den där gamla boken igen? Ja, det gör jag och det kommer jag fortsätta att göra för jag är helt kär i den här boken. Och jag kan egentligen inte förklara varför jag tycker att den är så underbar, det bara är så.

Jag kommer alltid att vara den här filmatiseringen tacksam för att den ledde mig till boken, så ni kanske kan förstå min totala glädje när jag såg den säljas på discshop häromdagen. Dessvärre var lagret tillfälligt slut men den bokades ändå genast.

Saken är bara den att jag har ett fruktansvärt dåligt tålamod, saker ska hända snabbt och de ska hända nu (en av orsakerna till att jag hatar att ta körkort, man kommer ju ingenstans!). Så idag när jag vandrade omkring på Åhlens i väntan på bussen så såg jag den, där på hyllan stod den ju! A Dinner of Herbs - 99:-! Vad gör man? Man grabbar tag i filmen, försöker att undgå att fånigt gå och flina för sig själv av lycka, köper filmen, går ut ur affären – inser att man redan beställt den från discshop.

Men vad gör väl det om 100år har alltid min släkts motto varit så det är väl bara att efterleva det. Så beställningen från discshop har jag försökt avboka så vi får se hur det går, annars kanske någon är villig att köpa den av mig, vad vet jag? Den dagen den sorgen.

Det viktiga är att jag äntligen har denna serie i min ägo! Tillåt mig ett glädjetjut!

Ful av Scott Westerfeld

”I en värld av extrem skönhet är det normala fult” står det skrivet på framsidan av Ful, skriven av Scott Westerfeld. Och det är just detta som boken handlar om – en värld där alla är snygga och de som inte är det har ingenting där att göra. Tally är 15 år och längtar efter att få fylla 16, det är då Operationen sker. Alla människor genomgår operationen när de fyller 16år, och efter att de opererats blir de snygga och får flytta till Snyggingstan med alla andra skönheter. En värld som inte dömer efter utseendet eftersom alla är likadana, lika snygga. Tally blir kompis med Shay som också är 15år och det visar sig att de fyller samma dag – de kommer få bli snygga samtidigt! Tally planerar gärna inför operationen och fantiserar om hur livet kommer att te sig efter operationen, när de lever i Snyggingstan. Shay verkar dock inte alls vilja bli snygg, det fula kanske inte är så fult? Det finns andra som håller med Shay och ute i vildmarken, bland ruinerna efter det samhälle som rostisarna lämnade efter sig, bildar de ett eget samhälle.
Tally tar sina första steg mot operationen och framtiden. Hon kommer att bli snygg, festa hela tiden och bara ha kul med alla andra snyggingar i Snyggingstan. Men av någon anledning börjar hon tveka och blicka bort mot Shay och de andra som håller med henne om att det kanske inte är det bästa att se ut som alla andra? Tally stannar till och tvekar. Ska hon följa sin vän Shay eller ska hon göra operationen precis så som samhället hon lever i vill? ”Det är inte programmering, det är bara en naturlig reaktion. Och ännu viktigare är att det är rättvist. Förr i tiden var alltihop slumpmässigt – en del människor var ganska snygga, de flesta var fula hela livet. Nu är alla fula… tills de blir snygga. Inga förlorare.”

En grymt intressant bok som jag inte riktigt kunde lägga ner, dock hade den en liten tendens till att bli lite för mycket science fiction för min del. Men själva idén med en framtid som opererar alla till att se likadana ut intresserar mig verkligen. Den här boken är den första delen och jag lär få läsa den andra delen vare sej jag vill eller inte eftersom jag lider av nyfikenhet. Jag har egentligen mycket mer att säga om boken men då skulle jag förmodligen avslöja för mycket av handlingen så jag antar att det är bäst att vara tyst och istället rekommendera er att läsa den! Det är en rätt stor skopa science fiction men ämnet är ändå väldigt nutida och en stark kritik till dagens samhälle som ju ständigt strävar efter skönhet. Kort och gott en lättläst ungdomsbok med väldigt intressant tema som säkerligen har lockat många läsare och kommer att fortsätta göra det.

Och Gömda-debatten fortsätter...

Och så trädde Mia Eriksson fram också. Ja, jag har med tiden blivit grymt trött på den här debatten men nu har det ju lagt sig lite och istället för att Antonsson ger ytterliggare en intervju så träder Mia Eriksson själv fram. Äntligen börjar denna debatt bli något att hänga i julgranen så att säga.
Jag står inte direkt på någon sida men debatter är alltid trevligt att följa men denna har varit pinsamt dålig en tid. Det enda som hänt är att Antonsson tjatar vidare om samma saker och Liza Marklund har gett lite smått intressanta försvar. Sedan trädde både ”mannen med de mörka ögonen” och Mia Erikssons familj fram och talade ut med tidningarna.
Debatten kändes dock fortfarande rätt trist eftersom det kändes som om både debattprogram, tidningar och framförallt bloggvärlden redan hade tagit sitt beslut vilket var att stötta Monica Antonsson. Nu kanske det istället kan komma fram lite nya intressanta diskussioner och åsikter när Mia Eriksson själv kommer fram och svarar på kritik.

Jag är ju egentligen inte riktigt klok, jag är så trött på den här debatten att jag kan spy men samtidigt läser jag artiklarna och följer diskussioner om ämnet. Det är väl så här det blir när man älskar debatter antar jag ;)

Näsdukar, te och böcker

Häromdagen var man sängliggandes med förkylning och feber - inte alls trevligt. Jag förstår inte att jag ska ha så dåligt immunförsvar, blir sjuk för minsta lilla.
Det positiva med mina alltför många "sjuk-dagar" är att man får tid att läsa eftersom det är det enda man orkar göra.
Och när man inte orkar det blir man hänvisad till TV:n och där finns det alltid lite trevliga filmer. Och orkar man inte det - ja då får man ju i alla fall sova och slippa eländet ett tag.

Men, i första hand ägnar jag mig då åt att läsa och denna gången blev det lite blandat. Jag började med att läsa ut Ful av Scott Westerfeld som jag påbörjade i veckan. Lättläst ungdomsbok med intressant tema, men jag återkommer nog med fler kommentarer om den senare. Efter denna tänkte jag att nu ska jag nog allt tillåta mig att sluta gå runt och mysa och faktiskt börja läsa Rosen på Tistelön - så den är påbörjade nu.

Efter ett tag med denna började dock huvudet säga ifrån - dumma huvud - så då blev det att dra sig åt TV:n och halvsova istället, väl där letade jag fram en gammal klassiker - Nybyggarna. Jag har en ovana (tycker somliga) att sitta och läsa framför både film och tv-program. Grymt asocialt har jag fått höra, men denna gången satt jag ju själv så då kvittar det väl tänkte jag och letade fram Kulla-Gulla ur bokhyllan.

Kulla-Gulla läste jag mycket när jag var liten, och jag antar att själva serien är rätt välkänd så jag skippar nog handlingen. I vilket fall har jag börjat plöja igenom någon bok då och då och nu hade jag kommit fram till Kulla-Gulla vinner en seger, i denna är då Gulla kvar på torpet, patron är sjuk och Regina är i farten. Väldigt lättläst och mysigt, det ligger en sådan krypa-upp-i-soffan-med-en-kopp-te-känsla över dessa böcker. :)

Efter ett tag var både Nybyggarna och Kulla-Gulla slut. Vad ska man ta sig till då tänkte jag eftersom huvudet fortfarande värkte lite för mycket för att kunna läsa något mindre lättläst. I sådana stunder är det härligt att man minns vad man gjorde när man var liten och sjuk - man läste! Mer specifikt läste man Eva och Adam - böckerna. Jag vet, jag vet - jag är förmodligen för gammal för dessa men jag tycker fortfarande att de är riktigt bra. De är roliga, har en skarp känsla av vardaglighet som jag älskar av någon anledning, de är smått töntiga och därmed rätt söta och så går de så larvigt snabbt att läsa så det är nästan löjligt. De är ju slut inom mindre i en timma så hur kan man låta bli att plocka upp en någongång då och då?

Efter denna bok somnade jag lugnt in bland alla kuddar och näsdukar och nässpray och temuggar och huvudvärkstabletter och böcker och... ja, ni fattar grejen.
Ibland kanske man ska se den ljusa sidan även i att vara sjuk? Man får ju tid med lite lättsmälta böcker och dessa är ju faktiskt lite underskattade.

Filmen före boken?

Funderade lite kring det här med att läsa boken före man ser filmen eller se filmen före man läser boken. Vad tycker ni? Själv tycker jag att det kan vara lite svårt, det är olika från gång till gång. Jag kan säga att jag är väldigt glad över att jag läste Sagan om Ringen triologin innan jag såg filmerna. Och om jag hade sett filmatiseringen av Vindsträdgården innan jag läste boken skulle jag förmodligen gått miste om denna underbara bok som alltid fängslat mig. Jag är även väldigt tacksam för att jag läste En geishas memoarer innan jag såg filmen, inte för att filmen var dålig men det blev en helt annan upplevelse. Så utefter det skulle man ju kunna säga att det är bättre att läsa boken först även om filmen skulle visa sig vara en besvikelse.

Men sedan tänker jag på The Notebook. Förmodligen finns det väl ingen som håller med mig men jag tycker faktiskt att den filmen är tråkig. Ja, ni läste rätt - tråkig. Jag hade visserligen väntat mig för mycket, eftersom jag hade hört från alla håll och kanter att det var en underbar film och en sådan fruktansvärt vacker kärlekshistoria. Och det är inte det att jag är emot kärlekshistorier, inte alls, jag är lika förälskad i dem som många andra men just The Notebook har jag aldrig förstått riktigt. Jag säger absolut inte att filmen är dålig, det är inte så men den är absolut inte så bra som jag har hört att många andra tycker.

Med filmen i minnet hittade jag dock av en händelse boken när jag gick en runda i biblioteket. Jag tittade ganska kritiskt på omslaget och kände mig allmänt ointresserad. Men sedan tänkte jag att okej, jag ger den ett försök. Snacka om att jag aldrig ångrat det. Jag älskar boken, från den första sidan till den sista. Och här kan jag säga vad alla andra säger om filmen - en underbar kärlekshistoria som verkligen träffar på de rätta ställena. Vid filmen satt jag mer eller mindre uttråkad och sömnig men till boken skrattade jag, log igenkännande och grät floder. En väldigt bra bokupplevelse helt klart och det bästa av allt var kanske att jag verkligen fick en smäll på näsan eftersom jag väntat mig något halvtråkigt.

Så ibland kan det vara bra att läsa boken innan man ser filmen, men i andra fall kan det vara bra att göra tvärtom. Det skulle inte finnas ord för min besvikelse om jag hade läst The Notebook innan jag såg filmen. Dilemmat om man ska välja boken före filmen eller tvärtom lär med andra ord kvarstå.

Djungelboken av Kipling

Jag har länge velat läsa Djungelboken av Rudyard Kipling, det är ju en sådan klassiker och jag hade hört att den skulle vara bra. Dessvärre hade jag också hört att Djungelboken som släpptes 1994 med Jason Scott Lee i huvudrollen skulle vara lik orginalet. Just det där sista var en stor lögn, visserligen fanns det små saker som man riktigt myste när man insåg att aha! det här har de använt sig av i den scenen! och sådant, men överlag så var det som två olika historier. Och Disney tog sig friheten att ändra inte bara den, utan även den tecknade klassikern som alla älskar. Här kan man visserligen också se somliga likheter och sekvenser men många saker är helt annorlunda.

Djungelboken behöver väl ingen närmare presentation men jag knåpar ihop en i alla fall. Mowgli är den föräldralöse pojken som hittas och tas till vargarna där han blir adopterad och ses som en son. Shere Khan, djungelns elake tiger, hade tänkt att ta Mowgli som måltid och blir mycket förargad över att planen går i stöpet. Mowglis fostermamma svär på att Mowgli kommer att växa upp och döda tigern.
Mowgli växer så småningom upp och efter hand tar han till sig mer och mer av djungelns alla lagar. Lärare i lagar och regler är den vise björnen Baloo, men när skolan blir för tråkig drar Mowgli iväg med Bagheera och hittar på alla möjliga äventyr. De träffar också på ormen Kaa som snabbt blir en kär vän. Men Mowgli ställs inför ett val - ska han återvända till människobyn eller fortsätta leva i djungeln där Shere Khan lurar? Samtidigt hänger löftet som vargmamman gav kvar i luften.

Så ja, boken (böckerna) är inte riktigt samma som Disneys två versioner. Den största förvåningen var när jag insåg att boken består av olika små berättelser som inte alltid kommer i kronologisk ordning och de handlar inte alltid om Mowgli heller. Men ett stort plus är platsen som gavs åt mina två favoritkaraktärer Bagheera och Kaa som inte alls får så mycket plats som de förtjänar i Disneys version. Även om deras personligheter var annorlunda i böckerna så fortsatte de att vara favoriterna. Baloo däremot tycker jag nästan lite synd om med tanke på hur vis och klok han faktiskt är i böckerna när man tänker på hur han framställs i Disneys tecknade film. ;) Så som jag är van vid att se honom, på julafton till exempel - sådan är han inte, vilket kändes lite konstigt.

Jag kunde tycka att boken blev lite seg i mellan åt, speciellt då Andra Djungelboken som jag fick för mig handlade mindre om Mowgli, vilket kanske bara var en känsla. Så som sagt, lite seg blev den när alla andra filurer hoppade in som inte alls hade med Mowgli att göra. Somliga av dessa kapitel tyckte jag dock mycket om, pojken som såg elefanterna dansa och berättelsen om hur fruktan kom till djungeln var två av favoriterna. Men annars var det de kapitel som handlade om Mowgli som lockade mig att läsa vidare.
Jag hade lite svårt för de kapitel där man så tydligt fick beskrivningar om olika ormar på grund utav min stora ormfobi, så dessa ska erkännas att jag skummade igenom lite vid vissa stycken för jag pallade helt enkelt inte. Hade det varit sommar hade jag förmodligen varit bombsäker på att alla huggormar från skogen hade ringlat sig in i mitt hus - inte ett dugg logiskt haha jag vet.

Det allra bästa var dock sluten på båda böckerna. Det första var väldigt starkt och det andra väldigt slutgiltigt men hade ändå hopp inför framtiden dock med tårar i ögonen. Dessa kapitel var förmodligen mina absoluta favoriter. Allt som allt är det bra böcker, riktiga klassiker såklart, men de är inte riktigt vad jag väntade mig och de var inte heller superbra - inga jag skulle läsa igen om man säger så - men de var bra.