Gulla har precis anlänt till Kullatorpet och Karlbergs. Hon rättar snabbt in sig i vardagens allt arbete och blir även snabbt vän med de många barnen. Hon lär också känna Gammelmor som berättar om Paradisets Lustgård och alla fantastiska ting som vi där möta, vilket blir en skrimrande dröm att tänka på genom allt hårt arbete som aldrig tycks ta slut...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag är fortfarande så glad över att få träffa Gulla igen! Jag känner i hela kroppen hur mycket jag saknat henne. Det känns extra rätt att läsa om henne såhär nu när julen så sakta börjar närma sig, för hon försöker sannerligen alltid att vara god och snäll, även när det är svårt.
Jag tycker emellertid inte heller i denna bok att Gulla blir för snäll och god, utan alldeles lagom. Hon är visserligen god, men hon är inte övermänsklig.
Det är också roligt att åter få stifta bekantskap med Lada, Johannis och de andra. Och även om det inte råder några tvivel om att Gulla behandlades betydligt bättre på Blomgården, så är det härligt att även se de små lyckoämnena i Kullatorpet.
Gammelmor vinner mitt hjärta direkt och det är hemskt att höra hennes rädsla för fattighuset och hur hon ständigt hotas med att skickas dit. Det är fruktansvärt att människor ska behöva avsluta sina liv på sådana inrättningar. Ålderdomen måste få vara mer värdig än så!
Jag gillar också Dal-Pelle som är så ensam i sin stuga i skogen. Här framkommer även att det finns de som lämnas helt själva i världen. Trots den hårda fattigdomen som man upplever på Kullatorpet så har man åtminstone varandra. Man har en gemenskap och en familj. Men Dal-Pelle, han har ingen alls.
Den första/andra boken om Gulla är lika bra som den allra första och jag längtar efter att åter få ta del av hennes värld, men jag ska försöka läsa igenom böckerna långsamt för att verkligen hinna njuta av dem.
Tidigare recensioner:
Kulla-Gulla på Blomgården
SV: haha, visst är det så! Undrar om det fanns en Harry Potter trend också? Kommer inte ihåg att de gjorde en massa trollkarlsböcker och filmer som det är nu med Twilight och Hungerspelen. :S
SvaraRaderaSå mysigt med Kulla Gulla så här i höstregnet. Jag älskar omslagen på böckerna. ^^
Nej inte jag heller, men det kanske var ett uppsving för fantasyn rent generellt?
RaderaJa visst är det! Och omslagen är ju ofantligt vackra :)
När jag läste om så slogs jag av hur många av personerna som jag glömt! Som just gammelmor (älskar den gumman så jättemycket), Dal-Pelle och Mamsell Modig. När jag tänkte på Kulla-Gulla så såg jag den ljuslockiga flickan framför mig, möjligtvis även Patron. Men de flesta andra var ganska suddiga någonstans i utkanten.
SvaraRaderaTrots att den här serien ofta anklagas för att försköna och förenkla så är det ändå de riktigt otäcka människoödena som sticker ut för mig. De gamla som har ett rent helvete den sista tiden, de sjuka, de hungriga och de som dör i olyckor. Inte ens Gullas godhet räcker för att hjälpa upp allt elände som händer.
Jag också! Och främst glömde jag nog bort hur mycket jag faktiskt tyckte om dem! Och som du säger så var det ju främst Gulla själv med Patron i bakgrunden som man kom ihåg.
RaderaJa och jag tycker faktiskt att det samtidigt är en rå verklighet vi möter. Men det kanske avmattas allt mer ju längre serien går, har inte så klara minnen över slutet av serien så det återstår att se! :)