Undrens tid, av Nicholas Sparks

Landon Carter är 17 år, populär i skolan och oansvarig på fritiden. Men så tvingas han umgås allt mer med pastorns dotter Jamie i och med den pjäs som de båda är med i. Sakta börjar Landon förstå vad som verkligen betyder något i livet. Men kanske är det redan försent...?

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det här blev en omläsning men det är en omläsning jag gärna gör igen! Jag gillar verkligen Undrens tid som på ett fint sätt berättar om den allra första kärleken och den allra största smärtan i livet. Det är en vacker berättelse som både inger hopp och sorg. Men trots att boken har många sorgliga inslag så finns det ändå en sådan varm känsla över den hela tiden.

Jag gillar också att det inte händer så mycket. Handlingen går faktiskt väldigt långsamt framåt. Men det är ett bra tempo för den berättelse som ska delges läsaren och jag gillar att vi får smälta den sakta.
Det uppstår också snabbt ett band mellan läsaren och Landon som berättar om sitt liv. Sparks lyckas verkligen hantera sitt berättarperspektiv med huvudpersonen som berättare för läsaren, vilket lätt kan bli pratigt i andra böcker. Sparks visar emellertid att han med gott resultat kan skriva på detta sätt.

Det är också intressant hur Sparks lyckas få läsaren att bli allt mer intresserad av Jamie och hennes person, samtidigt som Landon får upp ögonen för henne. Även om vi såklart förstår att något är på gång så växer i alla fall mitt intresse för Jamies tankar och känslor mer och mer boken igenom, allt eftersom Landon inser att det finns mer bakom de där gamla koftorna än en troget kristen flicka som är lika änglalikt snäll som vilket helgon somhelst. Jag gillar att Jamie är mer komplicerad än så och att Sparks låter henne utvecklas trots att boken är rätt kort.

Hittills är denna bok helt klart den bästa jag läst av Sparks! Undrens tid träffar rakt i hjärtat och lämnar åtminstone inte mig oberörd.