Min vän Anne

Jag minns tydligt hur många gånger jag läste Anne på Grönkulla som liten. Jag fullkomligt älskade Anne och allting hon råkade ut för. Jag läste den om och om igen. Fullkomligt fascinerad av hela Annes väsen. För mig var hon en vän, en återkommande vän. Såsom andra hade sina låtsas-kompisar, hade jag Anne på Grönkulla. Hon känns som en kär vän från barndomen. Därför blev jag ofantligt glad när jag såg att serien skulle sändas på tv4. Jag blev dock lite fundersam över reklamen för någon vuxen Anne har jag aldrig lärt känna. Jag läste aldrig om henne när hon var vuxen och detta kändes därför lite konstigt för mig. Men jag tänkte att nog måste ju Marilla och Matthew vara med ändå, och jag kände mig faktiskt upprymd över att få se dem gestaltas.

Jag sprang genast iväg till biblioteket (eller sprang var en lögn, biblioteket ligger ca 2mil hemifrån så jag tog bussen) för att leta reda på Anne på Grönkulla så att jag kunde läsa den igen innan serien började. Men väl där insåg jag besviket att de två exemplar som fanns var utlånade. Letade samma dag efter En julsaga av Dickens som inte heller fanns. Jättetrist faktiskt, men jag lämnade ändå biblioteket med en sex, sju böcker. Hursomhelst..

Jag tänkte se serien redan förra veckan men fick för mig att den skulle sändas på tisdagen vilket var fel. Därför såg jag den först idag eftersom första avsnittet sändes i repris imorse. Är faktiskt besviken. Faktiskt jättebesviken till och med! Den Anne som visas här är inte den Anne jag minns! I början fattade jag ingenting och började bara bli mer och mer irriterad över att Marilla och Matthew inte kom. Som jag mindes det så började boken just när Matthew hämtar Anne på stationen. Men det var det ju inte tal om här!

Vi visades rätt tidigt Gilberts grav vilket kom som en mindre chock för mig. De nämnde något om det i reklamen också har jag för mig. Jag visste inte ens att Gilbert var död. Det är ju inget som serien kan lastas för, det är ju bara jag som inte läst så långt. Gilbert var en karaktär som jag verkligen gillade och så visar det sig att han är död. Jag blev helt ställd.

Nåväl tänkte jag, jag ser vidare. Men jag sitter fortfarande och funderar på när den Anne, som jag lärde känna som barn, ska komma? När ska hon komma hem till Marilla och Matthew? Och när ska vi få se hur Anne träffar Diana och Gilbert? Och när ska Anne färga håret grönt? Jag blir helt frustrerad! Här satt jag och var glad över att få träffa Anne, en gammal barndomsvän, och så får jag det här! Ingen bok och en serie som jag sitter helt förbryllad vid och nästan blir arg för att det inte alls är något jag känner igen mig i.

Även om jag knappt vill så kommer jag självklart se det sista avsnittet. Jag hoppas verkligen att vi får se det som jag känner igen där. Och jag ska snarast möjligt antingen köpa eller leta vidare på biblioteket efter Anne. Nu när jag påmindes om henne så saknar jag min gamla kära vän Anne. Och jag tänker inte nöja mig med det där tramset de sänder på tv4. Jag tänker träffa den riktiga Anne, den Anne som var min vän. För det är sannerligen inte den Anne som visas på tv just nu. Uschanemej vad grymt besviken jag är!

Något att krypa upp i soffan med

Nu under lediga dagar får man lyckligtvis mer tid till att läsa. Hittade två böcker som jag köpt och sedan lagt undan för att "läsa när jag får tid", och ja nu har jag ju tid. Så både Det som ögat ser och Gamla synder slank snabbt ner.

Det som ögat ser är skriven av Ann Lagerhammar och är hennes debutroman. Boken fascinerade mig redan på framsidan som jag, det ska erkännas, betraktat ganska länge i funderingar kring boken. Det som ögat ser handlar om Lykke som är forskare i genetik, inom detta område finns alltid svaren och det går att organisera, kategorisera och finna förklaringar. Svar och förklaringar är något som Lykke alltid velat ha, men när det kommer till henne själv så har hon alltid varit väldigt förvirrad och känt att hon inte passat in - här finns inga svar, inga förklaringar. När hon i bokens början trakasseras av en manlig kollega faller allt som hon byggt upp. Det spelar ingen roll hur mycket hon än följer sina vanliga rutiner, hon får ändå inte ro. Hon hamnar i Paris och börjar där läsa en dagbok från 1800-talet, skriven av hermafroditen Herculine Barbin. Ju längre i dagboken Lykke läser desto fler är minnena från hennes egna erfarenheter som väcks till liv. Detta är något som Lykke egentligen inte vill kännas vid men för att finna ro, hitta sina rutiner och framför allt för att hitta svar, måste hon våga möta sig själv. Och det är en sann bild vi får av henne, alla skavanker är med och betraktaren vägras inte något.
En väldigt fascinerande bok som på ett intressant sätt resonerar kring könstillhörighet och allmänhetens rätt och fel. Vi får lära känna Lykke på ett så nära plan att det nästan är svårt att förstå att vi aldrig träffat henne. En bok som jag absolut rekommenderar!

Gamla synder, skriven av Elizabeth George, är ännu en bok med Kommissarie Lynley i huvudrollen. Det är en typisk engelsk deckare, det är egenkära skådespelare, hemliga kärleksaffärer, misstro, gamla kärlekar, avund, väl dolda hemligheter och så självfallet - brutala mord! Vad mer kan man önska? Ja ni, gillar ni engelska deckare så rekommenderar jag denna, den har alla de ingredienserna som brukar ingå i en träffsäker och lyckad deckare.

Gömda - En bluff?

Det har varit ett himla liv om huruvida berättelserna om Mia i böckerna Gömda, Asyl och Mias hemlighet ska vara en bluff eller inte. Personligen gillar jag dessa böcker, speciellt då den första. Men jag kan ändå inte säga att det här är något som engagerar mig så värstans mycket. Herregud, det är en bok! Måste hela Sverige dömma och peka finger utan att ens veta vad som egentligen är sant?

Om det nu skulle visa sig att vissa delar tagits bort och andra lagts till så vill jag bara påpeka att efter vad jag hört och minns så är det ingen som sagt att precis allting i boken är sant. Jag kan dock ha fel, jag har dessvärre inte Gömda så kunde inte kolla den prologen, men tittade i Asyl och Mias Hemlighet. I Mias Hemlighet kan jag hålla med om att det står att "Mias Hemlighet är en dokumentär roman, och allt som berättas har inträffat i verkligheten." Jo visserligen, men den har ju Maria Eriksson skrivit själv, så då är ju det något hon får stå för.
I Asyl däremot står det innan prologen; "Den berättelse som följer är en dokumentär roman. Den bygger i sin helhet på verkliga händelser och finns belagd i en lång rad dokument, både i Sverige och utomlands." Den bygger i sin helhet på verkliga händelser, som sagt.

Jag sitter inte här och säger att anklagelserna är fel, eftersom det inte är något jag kan uttala mig om då jag inte var där och upplevde allting. Däremot tycker jag att somliga borde betänka att frasen "Gömda - en sann historia" inte nödvändigtvis behöver betyda att allting, in i minsta detalj är sant. Dessutom handlar det ju om en persons synvinkel, och med den utgångspunkten så kan egentligen inte allt vara sant. För vad är egentligen sanning? Det som är sant för mig kanske inte är det för dig och två personer upplever samma situation så olika.

Det har ju pratats en del om många andra böcker tidigare också, speciellt då självbiografier som till exempel Gardells En komikers uppväxt, eller Guillous Ondskan, eller för all del Dave Pelzers Pojken som kallades Det. Är de sanna? Man har ju hört folk som har en koppling till deras upplevelser säga både att Ja så var det och Nej så var det verkligen inte.
Om man nu så gärna vill veta sanningen kanske man först borde tänka över vad sanning egentligen är, för begreppet sanning är faktiskt inte så lätt som man kanske kan tro.

Skulle vilja sammanfatta allting med två rader ur det första kapitlet i Ett ufo gör entré, uppföljaren till En komikers uppväxt; "Det här är en sann historia. Eller rättare sagt: Det kanske inte var så det var, men det är så jag minns det."

Julhandeln

Imorse var det i vanlig ordning så att jag inte hade köpt klart alla julklappar fastän det bara var två dagar kvar till julafton. Men nu är det emellertid gjort. Planerar att ta det lugnt resten av kvällen, kanske börja läsa min nyinköpta bok?

Jag vet, visst är jag hemsk som köper saker till mig själv när jag julhandlar? Kunde bara inte låta bli. Det var ju "ta 4 betala för 3" herregud! Då slänger man i en till sig själv. Kunde inte motstå denna när jag såg den: Frihetsdrottningen Skuggornas Rike av Christian Jacq.

Det är ju dock så att jag redan har en hel hög böcker från biblioteket som kanske borde prioriteras att läsas ut först? Jag får nog lugna ner mig lite innan jag far iväg till Egypten år 1590 f. Kr., återkommer om denna bok senare.

Det här är ett problem som jag har, att jag slänger mig över i princip vilken bok somhelst vilket resulterar i att jag alltid läser omkring 5st samtidigt. Just nu är det dock bara 3st; Stolthet och fördom, En midsommarnattsdröm (som i o försej är en pjäs) och Vinden är min mor som är en (hitills) underbar bok som jag råkade snubbla över av ren händelse.

Nej nu ska jag nog allt slå in alla julklappar som ligger och väntar på bordet. Får hoppas att julklappspappret räcker, finns risk för att det inte gör det. Sen väntar en stor kopp grönt te på mig i soffan, mm jag riktigt myser över både ledighet och julen som närmar sig.

Även jag...

Även jag har fallit för blogg-trenden som tycks drabba alla och envar. Och vad väljer man att blogga om? Böcker såklart! En av mina största passioner här i livet. Om ni väntar er alla de typiska "dessa-ska-läsas-innan-man-dör-böckerna" så lär ni bli besvikna för det är inte riktigt min stil. Därmed inte sagt att jag inte gillar klassiker! Jag är bara inte så förtjust i idén att läsa böcker bara för att de ska läsas.
Min smak vad gäller böcker är högst varierande från dag till dag, och förmodligen kommer bloggen formas därefter. But stay with me, jag har en hel del att säga om var och en av dem - sen är det ju upp till er om det intresserar er eller inte.

Sparkar igång med att skriva den första meningen från en av mina favoritböcker:

"I skymningen en mycket het dag i början av juli lämnade en ung man sin kammare, som han hyrde vid S-gränd, steg ut på gatan och började långsamt och nästan obeslutsamt gå bort mot K-bron."

Ja visst var Dostojevskij en underbar författare, skulle kunna läsa om Brott och Straff hur många gånger somhelst!