Budbärarinnan av Katerina Janouch

Kan innehålla spoilers!

I efterdyningarna av ett terrordåd i Sverige skriver Cecilia en ilsken krönika om situationen i samhället och kritiserar politiker. Det är många som stöttar henne men också många som inte håller med henne. Vad får man säga högt och är det alltid bra att vara tyst för att tänka på sitt varumärke? Samtidigt får vi följa 16-åriga Leyla som är hårt pressad av sin familj och hotas av att bli bortgift mot sin vilja.

----------------------------------------------------------------------

Jag tänkte i beskrivningen av handlingen citera baksidestexten på boken - "oväntat korsas Cecilias och Leylas vägar" men ångrade mig för det är inte speciellt oväntat alls med tanke på tidigare böckers upplägg. Och det är ju lite det jag tidigare stört mig på i de andra böckerna - att Cecilias vägar oväntat korsas av diverse olika personer och att hon reder ut det ena fallet efter det andra. Hon hinner med mycket kan man säga kort och gott.

Budbärarinnan då, hur står sig den boken? Det lär enligt Janouchs eftertext vara den sista och det känns lite som att det blir svårt att fortsätta klämma ut mer ur den här serien nu. Cecilia har nog upplevt alla de överfall, våldtäktsförsök, misshandel, lömska personer och farliga gångar i kulvertar som hon kan nu. Här i slutet slår Janouch på stort med vapen, explosioner och terrordåd. Och det är mycket genomgående i hela boken kan jag känna. Det ska hinnas med mycket. Det är inte många pauser för eftertanke som i tidigare böcker, där vardagen faktiskt existerar. Cecilia har inte riktigt någon vardag här utan det är bara inbrott, förföljelse, personliga påhopp, hjärtesorg och så vidare. Det är ett konstant kaos i hennes liv. Jag tycker att det blir lite för mycket av allt. Och att det känns lite oklart hur vissa saker för historien framåt. 

Jag hade hoppats på mycket vardagsskildringar och att se hur relationerna utvecklas. Och kanske också få ett slags slut i vissa förhållanden. Det är väldigt lite sådant i Budbärarinnan. Det är istället väldigt mycket politik. Säga vad man vill om åsikterna i sig men det går inte att säga annat än att Janouch målar upp en bild av Sverige som ett land i kris. Det bränns bilar hela tiden, gruppvåldtäkter sker i varje hörn, många bär vapen, folk blir misshandlade var och varannan dag och våra äldre har det sämre än djur. Och det blir i boken tydligt att detta beror på invandringen. Detta är den åsikt Cecilia för fram i boken och det läggs också fram som en sanning. Alla som tycker annorlunda i boken gör det enbart för att de är rädda om sitt rykte eller så är de helt enkelt någon form av vänsterextremister eller random galningar.
Jag tänker inte helt otippat på Janouchs intervju i tjeckisk TV för ett tag sedan där hon pratade om situationen i Sverige, vilket hon liksom Cecilia i Budbärarinnan, fick väldigt mycket kritik för. Jag upplever att Budbärarinnan delvis skrivits för att Janouch ska få föra fram sina politiska åsikter och få tala till punkt om ämnet. Ett slags försvarstal. Levererat i lagom tid för valet i höst.

Det här är inte min kopp te. Skulle det bli fler böcker i serien är jag tveksam till om jag vill läsa dem. Men däremot kommer jag säkert läsa om de tidigare böckerna i serien för de gillar jag fortfarande. De senaste böckerna inklusive denna har jag tyvärr blivit besviken på.

Andra bokbloggare som har recenserat Budbärarinnan är Boktok73.

Själv har jag tidigare recenserat bland annat Blodssystrar, Barfotaflickan och Nattsländan,