Katitzi och Lump-Nicke är den sjunde boken om den romerska flickan Katitzi. Serien är en självbiografi av Katarina Taikon. I den sjunde boken träffar Katitzi nya vänner och får även vara hemma ensam några dagar och är fri ifrån sin fars nya fru som hon kallar tanten.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Den sjunde boken är inte en av mina favoriter. Den är överlag ganska seg och det är tydligt att det är en mellan-bok i serien, för det händer inte så mycket. Liksom den tidigare så blir det lite långtråkigt och det känns som att det mesta vi får reda på är sådant som vi redan känner till sedan innan. Taikon har här hamnat i samma gamla hjulspår utan att historien egentligen utvecklas.
Lump-Nicke är en ny karaktär för boken och han har en del intressanta perspektiv av samhället att bjuda på, men han är ändå inte ett tillräckligt nyskott för att boken ska komma upp sig.
Nej, detta är precis som den sjätte boken en ganska seg bok och vi stampar fortfarande på samma ställe utan att komma något vart.
Nästa bok i serien är Katitzi i skolan
Jag har tidigare recenserat:
Katitzi
Katitzi och Swing
Katitzi i ormgropen
Katitzi rymmer
Katitzi, Rosa och Paul
Katitzi i Stockholm
Katitzi förknippar jag med höglösning med mamma, då hon läste ett antal böcker i serien högt för mig. Dock verkar inte innehållet varit så minnesvärt, för det kommer bara tillbaka stötvis - kanske det har någonting att göra med, som du menar, att det sällan händer något nytt.
SvaraRaderaHur många böcker finns det egentligen i serien, kan man undra...?
Jag antar att ni mest läste början av serien för mot slutet blev det sannerligen inga barnböcker längre! I seriens första halva blir det ju som sagt lite segt, men det kanske mest beror på att det är just barnböcker, det behöver inte hända så mycket. Sedan upptäckte jag nu när jag läser om dem att mycket av politiken ju går över huvudet på barn, vilket gör att man missar en del av handlingen.
RaderaTotalt finns det tretton böcker om Katitzi, men som sagt, mot slutet kan de knappast kallas barnböcker längre, för det blir handlingen alldeles för mörk för.