Boken handlar om tonåriga Carrie som alltid varit mobbad av skolans andra elever och som ständigt förmanats av sin hysteriskt religiösa mor. Carrie har emellertid oanade krafter som ingen hade kunnat ana vidden av. När hon blir förnedrad under skolans Vårbal släpps dessa krafter lösa och får fruktansvärda konsekvenser för alla inblandade...
Carrie är den andra boken jag läser av Stephen King. Jag tyckte om den här boken riktigt mycket, men skulle nog inte ha velat läsa den under längre tid. Nu är den emellertid kort och tog slut på några timmar och således blir den lite lagom. Den håller spänningen men kan samtidigt varva med långsammare partier.
Jag gillade verkligen uppdelningen av framtid och dåtid, hur vi får ta del av artiklar, böcker och vetenskapliga diskussioner kring Carrie, hennes förmågor och det inträffade. Det hade lätt kunnat bli soppa av alltihop i skiftandet av berättande hela tiden, men King sköter det givetvis med elegans.
Jag stör mig emellertid väldans på Kings sätt att skriva. Jag tycker om hans korta meningar och beskrivande stil men jag blir galet irriterad på dessa parenteser som dyker upp hela tiden! Jag läste i en recension av boken att detta tydligen kan höja spänningen då vi får ta del av tankar. Nej säger jag. För mig höjer det ingen spänning alls utan utgör endast irriterande avbrott i meningarna som gör att texten blir rörig. Jag kan förstå tanken med det, men för mig blir det bara snurrigt. Stör mest bara ihjäl mig på att meningarna inte avslutas innan parentesen.
Men i övrigt är det en bra bok och jag fascinerades främst av Carries mamma som gav mig kalla kårar. Jag tycker även att King lyckas med att inte framställa någon som det tydliga offret respektive förövaren. Givetvis är Carrie ett offer, men King tycks mig inte heller fördöma hennes skolkamrater och mena att de får sitt rättmätiga straff i slutet. Carrie tycks inte heller helt kunna styra sin förmåga då den beskrivs som en sjukdom som hon lider av. En intressant aspekt av boken som faktiskt är en avgörande anledning till att jag gillar den!
Just det du säger, att Carrie är både offer och förövare, gör boken väldigt intressant. Det är inte så enkelt som det ibland (tyvärr) kan vara i böcker. Det är en av de sakerna King är allra bäst på, att skapa trovärdiga karaktärer som får vara lite av varje istället för helonda eller helgoda.
SvaraRaderaJa jag tyckte det var bokens stora fördel, hon är varken helt ond eller helt god. Man tycker synd om henne men ryggar ändå för det blodbad hon skapar.
RaderaJag gillade den! Har inte läst så mycket King men den här gillade jag.
SvaraRaderaInte jag heller, men liksom du så gillade jag denna :)
RaderaJag har också lite svårt för Kings språk och får inte riktigt flyt i läsningen. Det är proppfyllt med en massa parenteser och populärkulturella referenser som inte är särskilt intressanta alla gånger. Annars håller jag med om att boken är väldigt bra! :)
SvaraRaderaJa jag känner också det, det blir lite hackigt med alla parenteserna. Speciellt när de avbryter mitt i en mening, hoppar ner ett steg och sedan fortsätter på meningen ovanför, utan att tidigare ha satt punkt emellan. Men boken var ju som sagt bra ändå ;)
RaderaHar inte läst den här men håller med om att hans språk kan vara svårt att ta sig in i. När jag väl vande mig dock så älskade jag det. Sen är väl Carrie hans allra första så den kanske är lite mer omogen än till exempel Bag of Bones. Ska bli roligt att läsa den här sen och jämföra.
SvaraRaderaMan kanske vänjer sig efter ett tag då :) Hittills har jag ju bara läst denna och Varsel, så är inte direkt bevandrad inom hans böcker ;)
RaderaDet har du säkert rätt i, debutromaner kan ju tendera att avvika lite i stil och utformning från senare böcker ibland.