Shakespeare är som bekant tidslös

Många tittar lite konstigt på mig när de får höra att jag för nöjes skull läser verk av Shakespeare. Alternativt tycker de att "Oj, vad det låter bildat!". Nej, jag tycker inte att jag är speciellt bildad endast för att jag läser Shakespeare. Shakespeare har lästs och uppskattats av väldigt många människor och jag kan tycka att det är synd att man numera verkar ha synen att han skulle vara jobbig att läsa, att man inte fattar vad han säger eftersom det går på vers osv. Kortfattat - man kopplar ihop Shakespeare med ett måste. Något man tvingas läsa i skolan. Det här tycker jag är synd för förmodligen ger det en känsla av att det kommer att vara jobbigt. Det är inte jobbigt att läsa Shakespeare, har man väl läst ett par sidor tycks språket bli naturligt.

Jag har absolut inte läst så många av verk som jag skulle vilja, men en del har det ändå blivit. Och senast inom detta område var det En vintersaga, Som ni vill ha det och En midsommarnattsdröm (bilden här ovan är från filmatiseringen av En midsommarnattsdröm,1999).

En vintersaga är en pjäs som jag aldrig har läst förut men som jag tyckte var riktigt bra. Den innehåller allt man väntar sig och lite till - det är drottningar som dör, sann kärlek som övervinner allt, svek och lögner, en sanning som kommer fram för sent, hjältar som dör, kärlek över klasserna och trånsynta kungar. Allting börjar när kungen Leontes börjar fatta misstankar mot sin fru Hermione. Leontes tror att Hermione har en kärleksaffär med kung Polixenes och att barnet som hon väntar är hans.

Jag överraskades över hur mycket jag gillade karaktärerna. Oftast brukar jag fastna för en eller två karaktärer som jag riktigt sympatiserar med eller helt enkelt fascineras av. Men i denna fann jag de allra flesta som högst intressanta. I spetsen på skaran var dock Antigonus och Paulina, gifta med varandra. Detta på grund av deras vilja att göra vad som är rätt och även i viss mån för deras olycka. Allt som allt är det ett bra drama med bra karaktärer och ett precis lagom mått av magi.

Som ni vill ha det har jag bara läst på engelska tidigare och denna svenska översättning var rätt intressant. Berättelsen är väldigt komisk och rätt så rörig. Vi möter Rosalind, vars far har blivit förvisad från riket av sin bror. Så småningom blir även Rosalind bortskickad, med sig tar hon sin kusin Celia och narren Proba. För att inte bli upptäckt klär Rosalind ut sig till man.
Innan detta sker har Rosalind träffat Orlando, som tvingats lämna både hem och arv efter faderns död. Orlando har förälskat sig i Rosalind men vet inte om att hans kärlek är besvarad. Orlando träffar så småningom Rosalind, utklädd till man, i skogen. Orlando säger att han är väldigt förälskad i en Rosalind som han nyligen träffat, ovetandes om att han har henne framför sig. Rosalind bestämmer sig för att testa hur långt hans kärlek sträcker sig, av detta följer en förvirrande lek dem imellan som snudd på berör homosexuell kärlek eftersom Rosalind hela tiden är utklädd till man. Parallellt med detta utvecklas andra historier, en av mina favoriter är den om Febe och Silvius. Silvius är kär i Febe och uppvaktar henne ständigt, när dessa två träffar Rosalind (utklädd till man) och hennes sällskap, fattar Febe tycke för Rosalind i tron om att hon är en man.

Det är en lekande berättelse som ger oss kärlek, så som vi vill ha den. Det är en stor portion humor och jag skrattade högt flera gånger. Spelet mellan Rosalind och Orlando är intressant att se och även sättet som Rosalind ses på när hon är förklädd och hur hon agerar utefter det. En pjäs som tåls att läsas om. Flera gånger.

Och så slutligen en av mina absoluta favoriter; En midsommarnattsdröm. Tyvärr har jag bara läst den på engelska en gång och annars fått nöja mig med svenska ett par gånger. Lika underbar är den dock varenda gång! Jag har nog dessutom sett sönder filmen från 1999 med Michelle Pfeiffer, Calista Flockhart och Christian Bale som jag tycker är en klockren filmatisering.

En midsommarnattsdröm har tre historier i handlingen. Det är en grupp människor som ska sätta upp en pjäs för de nyförlovade, här möter vi Botten som senare kommer att bli en större roll. Den andra historien hittar vi i skogen där älvor lever, här finns Oberon och Titania som ständigt bråkar, men man kan tidigt urskilja även en annan slags spänning dem imellan. Den tredje och mest centrala handlingen är den mellan ungdomarna Helena, Hermia, Demetrius och Lysander. Lysander och Hermia är förälskade men Hermia är bortlovad till Demetrius. Demetrius hade tidigare ett förhållande med Helena som fortfarande är helt nerkärad i honom. Hermia och Lysander bestämmer sig för att rymma från Aten för att få leva ihop någon annanstans. Detta berättar de för Helena som är en gammal barndomsvän till Hermia. Helena får för sig att hon ska lura ut Demetrius i skogen så att han ser att paret rymmer, och på detta sätt själv få honom tillbaka.

I det här skedet av historien är det faktiskt redan nu lite rörigt kan man tycka - det blir värre. Till skogen går inte bara ungdomarna utan även teatergruppen som ska dit för att träna sin pjäs. Puck, som tjänar under Oberon, bestämmer sig för att jävlas lite med dem och förvandlar därför Botten så att han får åsneöron. De andra blir rädda för skogens magi och springer iväg. Botten, som inte begriper vad som hänt står förvirrat kvar. Oberon har samtidigt bestämt sig för att hämnas på Titania och ger henne därför en blomsaft när hon sover, som gör att den första hon ser när hon vaknar kommer hon att bli galet förälskad i. När Titania således vaknar ser hon Botten, med åsneöron och allt, och faller - mycket riktigt - handlöst för honom.

Samtidigt som detta sker har de fyra ungdomarna också anlänt till skogen. Hermia och Lysander har lagt sig för att sova ett tag. Helena springer efter Demetrius och tigger och ber om att han ska ta henne tillbaka. Demetrius lämnar henne emellertid ensam men efter viss eftertanke följer hon efter honom lika hängivet som förut. Detta har Oberon sett och säger nu åt Puck att lägga samma blomsaft som tidigare användts på Titania, på Demetrius ögon när han sover så att han blir lika kär i Helena som hon i honom. Puck springer iväg för att göra just detta, dessvärre tar han fel person och ger blomsaften till Lysander istället. När Lysander sedan vaknar så ser han Helena först och blir genast förälskad i henne. Helena tror emellertid att detta är ett trick för att förudmjuka henne och driva med henne för hennes obesvarade kärlek till Demetrius och blir därför arg. Lysander följer dock efter Helena för att övertyga henne om sin sanna kärlek till henne.
Så i detta läge är Hermia fortfarande precis lika förälskad i Lysander som förut, men han är dock galet kär i Helena som fortfarande tigger om Demetrius kärlek, men den enda som Demetrius ser är Hermia. Och det är nu det börjar bli riktigt roligt!

En midsommarnattsdröm är som sagt en av mina favoriter, det är en underbar historia som alltid är lika aktuell på ett eller annat sätt, som Shakespeare i regel är. Min stora favorit i denna komedi är helt klart Helena, att se henne desperat ränna efter Demetrius som så obarmhärtigt avvisar henne och att se hur förbannad hon senare blir är klockrent. Demetrius kommer tvåa på favoriterna, han är en person som fascinerar och jag känner medlidande med honom i hans blindhet som han är omedveten om. Det här är en pjäs som jag finner påpekar hur halva ordet kärlek faktiskt är lek. Och det är underbart att se i vilken grad man utnyttjar just det.

Shakespeare kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, det är ett som är säkert. Och dessa tre kommer säkerligen läsas fler gånger, speciellt då En midsommarnatts dröm som jag aldrig kommer att få nog utav! Det tåls att sägas en gång till: Shakespeare är sannerligen tidslös!

Anne på Grönkulla

Nu har jag träffat den Anne jag känner igen, inte den Anne som visades i den första serien tv4 sände. Minns serien med en rysning! Däremot föll det sig så att jag verkligen fastnade vid den andra serien om Anne som tv4 sände, även om allting inte stämde där så var ju grunden samma. Den tåls att ses igen!

Nu har jag i vilket fall läst Anne på Grönkulla och den andra boken i serien, Vår vän Anne. Böckerna handlar om föräldralösa Anne som av misstag hamnar i ett hem som velat adoptera en pojke. Det faller sig så att Anne ändå får stanna och denna pratglada, fantasifulla och sprudlande flicka vinner snart många hjärtan vart hon än går. I första boken får vi följa henne när hon stiftar bekantskap med nya besläktade själar, som hon kallar dem, och alla händelser som sker henne. I den andra boken, Vår vän Anne, har Anne blivit 17 år och möter helt andra problem än tidigare, men det är ändå samma Anne vi möter, full med livsglädje.

Jag älskar verkligen den första boken. Jag har läst den x antal gånger och som liten lånade jag den flitigt från biblioteket och jag minns att det var halvt om halvt slagsmål bland tjejerna vem som skulle låna den härnäst. En underbar berättelse om den fascinerande Anne Shirley som tåls att läsas om.

Vår vän Anne, var en ny bok för mig som inte läst längre än första boken. Jag var lite misstänksam emot den och hade en känsla av att få möta en annan Anne, men det är samma Anne och det gör mig väldigt glad. Det är ju dock helt andra dilemman som hon ställs inför men det är absolut inget minus, det hade kunnat bli långrandigt om Lucy Maud Montgomery låtit Anne förbli den där flickan som Matthew hämtade på stationen (även om hon i viss mån alltid kommer att vara den samma). Jag skulle kunna babbla på om dessa böcker i en evighet men jag tänkte nöja mig med dessa korta kommentarer och återkomma efter att serien är utläst. För självklart, ska jag läsa vidare om Annes alla öden - Biblioteket nästa!

Against the wind

Jag blev för ett tag sedan övertalad att se serien Against the wind (Mot alla vindar blev den svenska översättningen) då denna hade köpts på dvd. Trots att serien bygger på historiska faktan, verkliga personer osv så var jag lite kritisk. Jag vet inte riktigt varför, jag antar att jag tyckte att den verkade vara lite utav en b-produktion. Sedan började jag se på den - låt oss fatta det kort och säga att jag föll pladask.

Vi får följa Mary Mulvane som bor i Irland, vi befinner oss i slutet av 1700-talet och som bekant var engelsmännen kanske inte sådär jätte älskvärda då. Marys familj blir, utan anledning, ifråntagna sin enda ko och då denna är viktig för deras överlevnad bestämmer sig Mary för att ta tillbaka kon. Dessvärre blir hon upptäckt, dömd och ivägskickad till Australien, som så många andra kriminella. På fartyget till Australien möter hon Polly som blir en kär vän. När de väl anlänt skiljs Polly och Mary åt och Mary får arbete hos en rätt snäll man, dock är frun desto elakare. Här möter Mary Jonathan Garrett, som också avtjänar ett straff, och kommer att bli en nyckelperson i historien. Mary och hennes vänner kämpar för frihet men de är mycket bundna och kan inte göra så mycket mot de enorma orättvisorna som finns i kolonin eftersom de inte har någon talan. ( ingen jättebra beskrivning men är lite stressad ;) )

Sista avsnittet av denna underbara serie gick av stapeln igår och jag är nästan lite besviken att den tog slut. Ända sedan jag började se serien har jag gått runt och nynnat på ledmotivet av Jon English, som också är helt underbart. Kan inte fatta att man inte sänt denna igen efter att den gick på 80-talet (tror jag det var?).
Hursomhelst, jag har pladdrat på om denna serie nu för att efterlysa liknande litteratur - alltså dömda kriminella som skeppas till Australien för att arbeta av sitt straff. Skulle vara väldigt tacksam för alla tips som utspelar sig i denna miljö!

Fick en sådan väldans lust att läsa Hatets barn för femtioelfte gången när jag såg Against the wind, vet inte riktigt varför. Jag ska dock försöka tygla mig eftersom jag som sagt ska försöka läsa en bok i taget och har nu fyra stycken som jag håller på med. Men sedan ska jag nog allt förundras över allting återigen, saknar Kate, Hal och Mary-Ellen och känner att det är dags att träffa dem igen.

Tolkiens Bilbo

Igår läste jag ut Bilbo av J.R.R. Tolkien som visade sig vara mycket mer än vad jag väntat mig. Det var flera år sedan jag läste triologin om Ringen och jag har aldrig läst Bilbo tidigare. Nu såhär i efterhand kan jag önska att jag hade läst den innan jag läst Sagan om Ringen, Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkommst - så om ni inte har läst någon av dessa fyra och tänker börja, så börja med Bilbo, den ger en bra grund att stå på.

Bilbo är mer lättläst och har sagts vara mera utav en barnbok. Jag kan hålla med om att man får en känsla av att det är en barnbok, men bevisligen så tilltalar den ju ändå många olika åldersgrupper. Jag älskar hur Tolkien målande och humoristiskt beskriver stackars Bilbo som inte alls vill vara med om äventyr. Det är nämligen i Bilbos lilla hobbithåla som allting börjar när trollkarlen Gandalf en dag besöker honom. Gandalf vill skicka iväg Bilbo på äventyr med ett gäng dvärgar som ska återta en förlorad skatt. Det här vill inte Bilbo alls vara med om, han anser sig ha det mycket bättre hemma, därför säger Bilbo bestämt nej till Gandalfs erbjudande. Trots Bilbos motstånd blir han till sist övertalad och följer med dvärgarna för att besegra draken Smaug och återta skatten som tidigare tillhörde dvärgarna. Det är dock inte bara Smaug som står i deras väg, de möter alltifrån vättar och spindlar till varelsen Gollum som vakar över sin älskade ring.

Bilbo är en mysig bok som man har stor glädje av om man så bara har en enda gnutta fantasi. Själv har jag stora mängder fantasi och älskar fantasy vilket förmodligen bidrar till hur mycket jag tycker om den här boken. Jag är redan väldigt sugen på att börja med triologin återigen men har lovat mig själv att åtminstone försöka läsa en bok i taget, men eftersom jag känner mig själv så vet jag att detta inte kommer att lyckas men jag ska i alla fall ge mig den på det så kanske jag kan trappa ner till två böcker i alla fall.
Det är något väldigt mysigt och magiskt över Bilbo. Den känns lite som en längre prolog till triologin även om Ringen inte alls är ett bekymmer här, den är mera utav en hjälp till Bilbo på hans äventyr. Boken är mer utav en saga men det gör den inte alls sämre, Tolkien öppnar verkligen en annan värld för oss och bjuder oss in att delta. Väldigt bra bok som säkerligen kommer att läsas om!

Indiansk visdom

Nu har jag läst ut lite smått och gott, tänkte återkomma till Bilbo, Anne på Grönkulla och två pjäser av Shakespeare senare. Jag börjar istället med Vinden är min mor, som är skriven av Bear Heart och Molly Larkin. Boken kretsar kring livet, hur vi väljer att leva och hur vi kan ändra på oss. Bear Heart berättar om sina egna upplevelser som schaman och även hur han tacklat livet, detta blandas med andra små anekdoter.

När jag tidigare nämnde boken i bloggen så var jag väldigt positivt inställd. Med tiden blev jag lite irriterad på den ofta uppkommande hänvisningen till den kristna Guden. Om jag ville läsa om hur man bäst lever sitt liv i tacksamhet till Gud skulle jag ha lånat en annan bok - en om kristendomen. Jag lånade denna då jag har ett intresse för indianer och alltid har haft det. Jag känner lite som så att jag själv hade velat hitta liknelser mellan vad Bear Heart kallar "Skaparen" och den kristna Guden. Men i övrigt var det en fängslande bok som innehåller många visdomsord. Det finns en hel del att tänka över och synsättet är intressant att iaktta.

Egentligen hade jag förmodligen varit mycket mer positivt inställd till boken än vad jag nu låter som, om det inte hade varit för att jag nyligen hört att Bear Heart lär vara en bluff och inte alls någon schaman, stammen som han ska tillhöra lär inte ens ha hört talas om honom. Det här tycker jag är lite synd när det gäller min personliga syn på boken. Jag gladde mig verkligen åt att få en inblick i ämnet och så visar det sig att allting kanske är upp och ned och ingenting stämmer. Jag försöker dock att inte tänka på det så mycket och med vetskapen att jag är rätt källkritisk så kan jag ändå ta till mig en hel del saker och inställningar som boken förespråkar även om jag inte kommer att buga mig inför solen när den står i öst för att visa tacksamhet till Skaparen, eller hur det nu var.

Egentligen är det ju inte så viktigt vem Bear Heart egentligen är, för det intressanta (för mig i alla fall) ligger i att få ta del av en annan människas syn på livet - för sådant intresserar mig i allra högsta grad. Så några böner till solen som han tipsar om kommer jag inte att använda mig utav, men däremot har han gett mig ett och annat att tänka på och det duger bra för mig.

Gåtfulla platser

Gåtfulla platser, av Daniel Cohen, visade sig vara mer än vad jag hoppats på. Vissa historieböcker har en tendens att kännas lite tråkiga trots det otroligt fascinerande ämnet (det märks när författaren har ett intresse för ämnet så att säga) men det här är inte en av dem.
Cohen skriver på ett intresseväckande, målande och bitvis även humoristisk sätt. Mitt stora intresse för historia (och fantasy för all del, som kanske ska nämnas i sammanhanget) har vissa speciella ämnen som det brinner lite extra för och bland dessa finns bla Arthur och riddarna kring runda bordet (riddare över huvudtaget faktiskt), Atlantis och Stonehenge. Dessa tre ämnen ingår i boken, liksom Lemurien, Påskön, Mohenjo-daro, Prästkonungen Johannes rike, Zimbabwe - stenarnas plats, Olmekerna och slutligen det mytomspunna El Dorado.

Cohen nöjer sig inte med att redovisa den syn vi har på platserna idag, utan går tillbaka till de tidiga synerna och åsikterna. Vad trodde man om Atlantis för 400år sedan? Hur förklarades statyerna på Påskön när man först stiftade bekantskap med ön? Det här är något som jag finner väldigt intressant och ger ett litet plus i kanten.

Hursomhelst, är man historienörd som jag så uppskattar man nog denna bok. Mitt intresse fångades redan i inledningen då Cohen funderar kring hur framtida arkeologer skulle se på Disneyland när det grävdes ut - "ett kultcentrum för dyrkan av en mus-gud och underordnade djurgudomligheter"?

Bilder: Foto på Stonehenge kommer från wikipedia och den under föreställer Merlin och Arthur, här spelade av Sam Neill och Paul Curran från filmen Merlin (1998).

De oskuldsfulla

Igår läste jag ut denna bok, De oskuldsfulla som är skriven av tre systrar och är en sann historia.

"Kristina, Celeste och Juliana föddes in i sekten Guds barn. Men deras erfarenhet av Guds kärlek och förlåtelse skiljer sig radikalt från den traditionella kristna uppfattningen. Organisationen som hade ansvar för deras uppfostran utövade fysisk och psykisk misshandel, hjärntvätt, prostitution och pedofili.

Sekten grundades i USA i slutet av 1960-talet och är numera känd under namnet Familjen. En av de mest upprörande aspekterna av sektens religiösa utövande är användandet av sex för att "åskådliggöra Guds kärlek", något som i grund och botten betyder sex mellan sektens medlemmar, oavsett deras respektive ålder.

Berättelsen tar oss med på sytrarnas livsresa i sekten, tragedierna, absurditeterna och det slutgiltiga hoppet, och deras liv efteråt. Det är en fruktansvärd historia, men först och främst en berättelse om oändlig kärlek och oerhört mod."

Jag tyckte att boken var bra även om den hade en tendens att bli aningen tjatig och seg. Det är fruktansvärt hemskt att så många barn har utsatts för denna misshandel. Det är bra och viktigt att boken skrevs, att även offren får komma till tals - speciellt när det är som i deras fall att de hitills fått vara tysta och aldrig sagt emot eller ifrågasatt. Det känns konstigt att tänka sig att en man, deras ledare som sågs som en profet från Gud, hade en så stor makt över så många människor. Och ännu värre, att ingenting upptäcktes av samhället.

Dessvärre har boken som sagt en tendens att bli lite tjatig. Den är uppdelad så att en syster i taget berättar om sina upplevelser, och jag tror att det här kan vara anledningen till varför jag finner den lite upprepande. Saken är den att systrarna mer eller mindre upplever samma eller liknande situationer, detta gör att det inte alls blir lika upprörande när man läser om exakt samma situation (bara med andra personer inblandade) för tjugonde gången. Det känns som att den inte hade förlorat på att kortas ned lite. Samtidigt så inpräntar ju det här hur hemskt det verkligen var att leva i deras vardag, men personligen finner jag att det blir lite tjatigt.

Men allt som allt är det en bra bok, är man känslig kanske det inte är en bok man ska läsa men den öppnar kanske ögonen på en eller två personer angående hur en sekt kan verka och anledningen till att människor går med i sekter och lyder blint trots att det kanske går emot deras egna vilja. Det går inte att motarbeta något man inte förstår. Men som sagt - lite seg men annars en bra bok.