Blå koral, av Louise Boije af Gennäs

Varning för avgörande spoilers!

Blå koral är fortsättningen på Högre än alla himlar och handlar om sex vänner som är mitt i livet. Författaren Sanna och hennes man Victor har nyligen fått sitt första barn Saga ihop och är väldigt lyckliga tillsammans. Det andra gifta paret Stefan och Pella har problem i sitt äktenskap och Pella plågas även av att hennes pappa är sjuk. Stefans lillasyster Liv skördar i denna uppföljare sina framgångar som skådespelerska och är ihop med en regissör som hon egentligen inte känner något för. Och så slutligen Jalle som starkt börjar ifrågasätta allt han tidigare trott på.
Vi får i Blå koral följa gänget genom flera katastrofer och se hur de möter det allra svåraste...
-------------------------------------------------------

Jag är verkligen kluven inför den här boken. Jag gillar visserligen fortfarande att följa de här människorna och se vad som händer dem, men i Blå koral blir det liksom för mycket. Det blir för mycket nedgrottande i katastrofer. Det är katastrof efter katastrof och Boije af Gennäs tycks vika sig dubbel för att verkligen få med alla hemskheter som hände under 2004-2006. Och det blir lite mycket.

Det blir mycket dels för att det känns lite krystat att det här gänget på något sätt ska uppleva allt som händer i världen, 9/11, tsunamin, stormen Gudrun osv, och dels för att det även blir för tungt att läsa. Om det här hade varit en fristående bok och inte en bok i en serie hade jag lagt ner tror jag. Det är för tungt för länge. Visst förstår jag att till exempel tsunamin måste bearbetas i boken, men det blir för mörkt och jobbigt att läsa om när boken är över 600sidor och det inte är mycket annat som händer.

Och sedan detta med att Victor kopierar upp Sannas dagbok efter hennes död och ger ut till hela gänget. Det känns inte okej. Visst förstår jag fascinationen men vem gör så!? Att Victor läser den själv förstår jag, det är trots allt en bit av Sanna som finns där och det är förståeligt att det inte går att låta bli. Men att gå från det till att kopiera upp allting och dela ut! Nej, det känns inte okej.
Sannas död är emellertid intressant för jag har nog inte riktigt tänkt på henne som en medelpunkt för gruppen tidigare, men så fort hon dog var hon tydligen allas bästa vän och själva grunden till att de höll ihop över huvud taget.

I övrigt så rullar faktiskt boken på bra och jag gillar den ju trots alla de här sakerna. Även om jag har svårt för exempelvis Liv och Victor som är så fruktansvärt egotrippade så behåller ändå de andra karaktärerna mitt intresse. Jag förstår att andra stör sig på de ständiga referenserna till det som sker i världen och att detta känns krystat, exempelvis när de pratar politik och liknande. Men jag har faktiskt inte så mycket emot det. För mig känns det mer krystat att de är så engagerade i allting! Själva dialogerna kring de här grejerna stör mig dock inte så mycket.

Jag är som sagt kluven. Jag gillar den men ändå gillar jag den inte. Den vinner på att den är en mellanbok i en trilogi för som ensamstående bok tror jag som sagt inte att den skulle hålla för mig. En okej mellanbok kanske? Jag tänker i vilket fall somhelst läsa sista delen när den kommer!