”Tove, Klara och Britta är den trekroppade monsterödlan, bästa vänner, de enda som förstår varandra. De har genomskådat vuxenvärldens lögner. De tänker inte hoppa på jobbajobbatåget och åka ända in i dödentunneln. Nej, de ska leva här och nu. Men kanske är allt inte så lätt. Kanske kan även ödlehjärtan brista. Och kanske att en 100% kompis inte finns.”
Jag förstår inte den här boken. Den är väl kanske inte riktigt min grej. Vet inte, men den faller mig helt enkelt inte i smaken. Kanske för att den är skriven som dikter, det är en poesiroman nämligen.
Vad det nu är, om det är formen eller om det är karaktärerna, vet jag inte men det är något som inte klaffar. Och hela ödlegrejen är inte heller något jag förstår mig på. Jag missar förmodligen något djupt där och gör mig jättekorkad nu men men.
Det jag tyckte om med boken var inställningen till vuxenvärlden och svenssonlivet. För i tonåren hade man ju den där nedvärderande synen på vanligt svenssonliv som alla vuxna tycktes falla in i och faktiskt trivas med. Det var ju dödstrist, tyckte man då. Hur kunde någon vilja leva sådär enformigt och inrutat? Nu när man blivit äldre har man glömt bort lite av det där och det var faktiskt mysigt att bli påmind om hur man kände som tonåring. De känslorna är något som författaren verkligen förmedlar på ett bra och pricksäkert sätt! Och det var också det som fick mig att läsa vidare och stå ut med ödleliknelserna.
