Janne, min vän handlar om Krille och hur han stiftar bekantskap med den nya killen Janne. De blir snabbt kompisar när det står klart att Janne är en jäkel på cykel. Janne ser ut som en Pippi Långstrump, cyklar som en gud och slår ner alla som muckar gräl. Men när Krille har känt Janne ett tag börjar han fundera på om allt står rätt till? Ibland försvinner Janne under längre perioder, ibland kan Krille se blåmärken och en ledsen blick i Jannes ögon, men Janne vill inte tala om vad det är. Det visar sig att Janne inte är den Krille tror att han är...
Janne, min vän är på många sätt en fin och djup bok som utmanar föreställningar om genus, vuxenperspektivet och allmänt vedertagna sanningar. Men jag tycker verkligen inte om den här boken.
Jag kan inte med språket som blir alldeles för jobbigt att läsa och jag stör mig på Pohls brist av förklaringar i slutet. Jag gillar på sätt och vis hans tanke med att vi läser ur Krilles perspektiv, och som barn förstår han inte allt som händer kring honom och kan därför inte förklara för oss läsare vad som egentligen hände. Det är en fin tanke att skildra boken helt ur ett barns perspektiv utan vuxna iakttaganden, men det lämnade mig aningen förvirrad.
Främst är det emellertid språket. Jag har svårt att engagera mig i den speciella meningsbyggnaden, alla slangord för cykel osv och hoppandet mellan olika tider och rum.
Jag kan förstå att man tycker om den här boken men den är sannerligen inget för mig och jag kommer snarare att se upp med vart jag fäster mina bokläsande ögon i fortsättningen, är det hos Pohl så ångrar jag mig nog snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar