Bröderna Lejonhjärta är en vacker bok om kärlek, frihet och döden. Kärleken finner vi mellan bröderna Karl/Skorpan och Jonathan, men också mellan de olika folken i Körsbärsdalen och Törnrosdalen som tillsammans kämpar för Törnrosdalens frihet från den grymma Tengil.
Döden har vi också ständigt närvarande i denna bok, dels då vi i början möter Skorpan som ligger på sin dödsbädd och lyssnar till brodern Jonathans berättelser om landet efter döden – Nangijala. Och dels då Skorpan väl kommer till Nangijala och inser att det även där finns äventyr som inte borde få finnas.
Bröderna Lejonhjärta har ofta kallats en tröstbok och det är lätt att förstå varför trots att bröderna dör både en och två gånger. Den talar om ett land bortom döden, ett land som är vackert och underbart, ett land som gör att man inte behöver vara rädd för döden.
Vi möter Skorpan som vill vara modig och inte vara en liten lort, han ligger i sin kökssoffa och är så sjuk och hans enda tröst i livet är brodern Jonathan som alltid finns där. När Jonathan så dör känner sig Skorpan så fruktansvärt ensam och snart färdas även han till Nangijala där han och Jonathan möter många äventyr som till sist slutar i landet bortom Nangijala – Nangilima.
Trots att vi får följa bröderna i både vår egen värld och sedan Nangijala och till sist då de äntrar Nangilima så förstår vi väl kanske att allt det där i Nangijala inte händer (liksom Bo Vilhelm Olsson egentligen inte blir Mio som bor i landet i fjärran och besegrar onda riddare), utan att Skorpan egentligen ligger kvar i sin kökssoffa och hostar och längtar så förskräckligt efter sin älskade bror Jonathan. Detta är såklart något som gör boken än sorgligare, men samtidigt också bättre.
Bröderna Lejonhjärta är en vacker bok som jag på sätt och vis nog uppskattar mer nu, än vad jag gjorde som barn. Intressant är det att det är just denna bok som omnämns som Astrid Lindgrens mest omdebatterade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar