"Hihi, det blir lagom åt henne", sa Johan Ett Öre, "hihi, där står hon utan hjon, så får hon väl se hur gott det är!"
Åt det skrattade de allihop belåtet. Men när de sedan kom in i det julfina köket i Katthult och Emil hade tänt fem stora grenljus som speglade sina lågor i väggarnas nyskurade kopparbunkar, så att allt bara glänste och glimmade, då blev de först alldeles tysta, och Stolle-Jocke trodde att han redan hade kommit till himlen.
"Si, där är ljus och salighet utan gräns", sa han och grät, för grät gjorde Stolle-Jocke både när han var glad och när han var ledsen.
Men då sa Emil:
"Nu ska här bli kalas!"
Och kalas blev det."
Nya hyss av Emil i Lönneberga, i Stora Emilboken, av Astrid Lindgren (s. 214-215).
Just detta kapitel, när Emil bjuder människorna i fattigstugan på julmiddag, det måste vara något av det vackraste Astrid Lindgren någonsin skrivit. En sådan osjälvisk och genomgod handling som betyder så otroligt mycket för Stolle-Jocke och de andra, är så tydligt själva essensen med julen - medmänsklighet och kärlek till alla och envar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar