Självbiografier har många bra sidor men också en hel del dåliga. Jag läser främst självbiografier för att de vanligtvis innehåller väldigt intressanta levnadsöden. Dock så är de ofta inte fullt så bra skrivna som man kanske skulle kunna hoppas.
Det känns som att det är vanligt att författare till självbiografier inte egentligen är författare och således blir inte alltid resultatet så bra. Man får känslan av att de främst vill få fram sina upplevelser och kanske egentligen inte lägger sådär fruktansvärt mycket tid på själva utformningen, meningsbyggnaden och så vidare. Jag är lite hård, jag vet. Men detta gäller ju givetvis inte alla självbiografier.
En annan nackdel är också att det ofta tycks viljas trycka in alldeles för mycket. Det flödar rätt ofta in massa oväsentliga detaljer och stycken som varken gör till eller från, utan snarare bara gör boken långtråkig. Detta kan exempelvis bestå av en väldans massa bakgrundsinformation som vi måste trava igenom innan vi kan ta oss till själva händelsen som boken centreras kring. Otroligt irriterande.
Och så har vi givetvis det klassiska klagomålet mot självbiografier – känslan av att de mest vill att vi tycker synd om dem. En känsla som jag dock sällan känner, jag är vanligtvis inte kritisk ur just detta perspektiv och när det väl händer är det ofta ett enormt överflöd av tyck-synd-om-mig-budskap.
Dock så är många självbiografier bra och i de allra flesta fall kan man bortse ifrån dess brister så länge historien är bra och stark.
Jag tycker faktiskt väldigt mycket om självbiografier trots min negativitet här. Och, till skillnad från somliga, så blir jag inte förbannad om inte varenda minsta lilla detalj i boken visar sig vara sann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar