"Teddy la sin arm om Frida och det kändes tryggt att krypa upp emot hans mage med ryggen. I halvdunklet fortsatte hon att studera Måns profil, som då och då lystes upp av cigaretten när hans läppar kneps ihop runt den. Fridas hjärta slog fort, fort och därför märkte hon inte att också Teddys hjärta dunkade snabbare än vanligt. Två hjärtan i samma takt. Hon kände bara vilan i att vara nära en vän."
Röda vita rosen, av Mariette Glodeck (s.
175).
Ja, kan man annat än att tycka synd om stackars Teddy? Det där virrvarret är emellertid en av de saker som jag gillar bäst med boken. Alla längtar efter någon de inte kan få och ingen märker vad de har framför näsan. Utom Måns som utnyttjar alla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar