"Han kände Beatrices närvaro i rummet i varje fiber av kroppen och först vågade han knappt vända sig om utan blev stående med handen i nacken, rädd för sin egen reaktion. Och när han väl gjorde det var effekten hon hade på honom nästan elektrisk. Hon hade gjort något med håret som gjorde att det liksom flög omkring och fångade upp varenda kvarvarande strimma av kvällssolen utifrån. Hon bar en klänning som var om möjligt ännu snävare än den hon haft föregående kväll - det var ett förbannat under att hon kunde röra sig i den överhuvudtaget - och det tunna citrongula tyget i ärmarna och i kjolen fladdrade för varje steg hon tog. Hon log det där stora, glittrande leendet igen, ett leende som vid det här laget tycktes vara uteslutande ämnat att släpa honom genom helvetet, och han slutade tänka, slutade fungera."
Överenskommelser av Simona Ahrnstedt (s. 295).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar