”När Dave Pelzer vid tolv års ålder omhändertogs av myndigheterna uppdagades en skakande historia. Sedan fyra års ålder hade han vanvårdats och systematiskt misshandlats av sin psykiskt sjuka mor.
Dave isolerades successivt från sin pappa och sina bröder. Han behandlades sämre än en hund och många gånger önskade han att han skulle få dö.
Idag är Dave vuxen. Med beundransvärt mod lyckades han inte bara överleva sin fasansfulla barndom utan också skapa sig ett tryggt och meningsfullt liv. Det här är hans egen berättelse.”
Jag läste nyligen om Dave Pelzers Pojken som kallades det. Jag läste den tidigare när jag var mindre och mindes hur hemsk historien var, så hemsk att kräkreflexerna kopplades på i vart och vartannat kapitel. Och den känslan finns fortfarande kvar när jag nu läser om boken. Att barn har utsatts och fortfarande utsätts för liknande saker är svårt att förstå. Att bruka ett sådant våld och en sådan psykisk misshandel mot sitt eget barn går över mitt förstånd, jag förstår verkligen inte anledningen till detta och hur misshandeln kan få eskalera till dessa fruktansvärda gärningar som boken beskriver.
Så, självklart är boken fruktansvärt hemsk och det var bra att boken skrevs. Men, jag kan dock tycka att de resterande böckerna kunde ha gjort sig bättre oskrivna då dessa tenderar att bli aningen långtråkiga om mitt minne inte sviker mig.
Pojken som kallades det är ju en självbiografi och detta märks väldigt tydligt.
Enligt min mening faller ofta självbiografier på att författaren inte kan skriva egentligen men har en bra historia att berätta och därför skriver ändå. Således brukar det hänga väldigt mycket på om själva berättelsen är så pass intresseväckande att man kan bortse ifrån de språkliga felen. Dave Pelzer brister emellertid väldigt mycket på den språkliga delen, rent språkligt är det helt enkelt inte en bra bok. Historien väger dock i det här fallet upp det som språket brister i, historien och dess längd. Hade boken varit längre hade jag förmodligen stört mig mycket mer på de språkliga bristerna. Men som det nu är så blir inte språket ett problem för mig eftersom att själva berättelsen är så pass intressant och kortfattad!
Allt som allt kan man säga att boken är bra, det är inget mästerverk på något sätt men den tar upp ett viktigt ämne och fängslar läsaren med hemska incidenter och en tillvaro som ingen kan lämnas oberörda av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar